Tillbaka i Afrika…

Tredje gången gillt, det var nu dags att slutföra den resa genom Afrikas kontinent som jag startade 2010. Förväntningarna var höga samtidigt som en viss rädsla för sjukdomar som jag drabbats av året innan fanns i bakhuvudet. Denna gång skulle inget stoppa mig från att komma till Afrikas sydligaste udde, Cape Agulhas.

_MG_9534

Efter att tagit mig från Västervik till min gamla hemstad Nässjö för Belgisk ALE-provning i goda vänners lag tog jag tåget söderut till Kastrup med cykel och packning. Inga förseningar eller trubbel med transport av all utrustning på tåget vilket var något som kunde inträffa då SJ inte tillåter bl a cyklar och mer bagage än man kan bära osv. Allt rullade på i ett snabbt tempo, whiskyn blev inköpt på Heathrow Airport i vanlig ordning. Snart var den långa färden i luften över och landade i Lusaka, Zambia där jag snabbt skruvade ihop cykeln med många åskådare. Kunde knappt bärga mig och var ivrig som en liten pojke för att ta mina första tramptag.

Ivrig som jag nu var tänkte jag inte längre än vad näsan räckte och växlade varken till mig lokal valuta eller köpte vatten vilket jag snart skulle få ångra. Rullade ut från flygplatsen mot en camping som låg ca 14 km bort. Hettan kom allt snabbare ju längre tiden gick och ovanan att sitta i sadeln infann sig snabbare än jag trott. Svetten rann och jag svor mig duktig på att inte köpt något vatten, hur dum fick man vara frågade jag mig själv. Efter dryga 10 km tog jag in på en mindre grusväg för att snart ta in på en ännu mindre grusväg. Sakta tog jag mig över ett par kullar medan solen hettade mitt bleka skinn så att det sved och rann rikligt med svett över hela kroppen. När törsten var som värst kom jag äntligen fram till campingen som för tillfället var tom på turister där jag snabbt köpte en halvliter med friskt kallt vatten som snabbt försvann nerför min torra strupe.

_MG_9347Till min förtjusning dök det upp ett par från Nederländerna med en landcruiser som var på väg ut norrut vilket passade bra för mina frågor om färden söderut för min del. Dagen därpå dök det upp ett par från Israel som visade sig vara lika trevliga. Även dessa var på väg norrut med en landcruiser och hade hela bagaget full med tips om bra ställen att besöka samt trevligt sällskap på campingen. Bjöd ägaren Paul och de andra på svensk glögg som jag tagit med mig från Sverige vilket var uppskattat. Träffade även på tillfälliga restauranggäster en svensk som bodde och arbetade i trakterna. Han blev snabbt intresserad av min resa och erbjöd mig boende hos hans farbror längs vägen till Livingstone där han hade en farm vilket jag tackade ja till.

GOPR0100Efter att ha spenderat några dagar på campingen var det nu dags att börja färden mot den sydligaste udden på den afrikanska kontinenten. Jag tog mig in till Lusaka för att besöka hostlet jag bodde på året innan för att sedan fortsätta ut ur stan. Jag kände mig fräsch, men efter några tiotals km kände jag att allt inte stos rätt till, men trodde det var ren ovana att sitta på cykelsadeln. En Italienare cyklade ikapp mig för att ta följe en bit, han arbetade där nere sedan några år tillbaka och lämnade mig efter några kilometer. Fortsatte tills jag såg några extrema maskiner jag bara sett i dokumentärer på Discovery. Grymma maskiner att bara titta på måste jag medge. Snart svängde jag av mot Livingstone och trampade på 10-20 km till innan jag svängde in till en liten by där jag fick lov att slå läger för natten efter att ha avverkat ca 95 km.jag slog upp tältet utanför en skola och somnade på bums efter att ha ätit lite pasta.

Dagen därpå blev allt backigare och spännande på många olika sätt. I en brant uppförsbacke där jag drog upp cykeln stannade jag upp för att torka svetten ur pannan och ta en klunk vatten. Jag vände huvudet inåt skogen och såg till min förskräckelse en ca två meter lång svart mamba i diket som försökte ta sig upp. Jag ljuger inte när jag säger att varenda litet hårstrå på min kropp reste sig medan adrenalinet pumpade runt i kroppen. Med snabba steg tog jag mig ett tiotal meter uppför backen innan jag vände mig om och såg ormen slingra sig bort nerför backen. Jag pustade ut och sakta gick pulsen ner som ögonblicket innan hade skenat iväg. inom de närmsta timmarna skulle jag hinna se ytterligare en svart mamba på drygt halvmetern samt en död liten pyton läns vägkanten. De första ormarna jag sett i Afrika under de ca sju månader jag spenderat på kontinenten varav många nätter i tält ute i det vilda. Efter ytterligare en mängd uppförsbackar och tiotals kilometer svängde jag av på en grusväg som sträckte sig en bra bit utan att den svängde. Även om det var nedför skumpade det ordenligt vilket kändes extra mycket på min ömma bak. Efter att ha kämpat mig igenom de 14 km som det var till hans farm med ett åskoväder i ryggen var jag äntligen framme och blev hjärtligt välkomnad med öl och lättare lunch vilket smakade utsökt efter en lång dag i sadeln.

Det kom inte på tal att jag skulle sova i mitt tält utan fick ta deras gästhus med stor dubbelsäng och egen toalett med dusch. Innan solen gick ner han vi med en promenad längs deras mark innan en riklig middag serverades med tillhörande efterrätt vilket var pricken över i:et. Dagen därpå fick jag skjuts tillbaka till huvudvägen där cyklade dryga 70 km innan jag tröttnade på det enformiga landskapet samt min ömma rumpa. Jag var dock drygt halvvägs i Monze där jag tog en bit lunch och beslöt mig för att ta bussen till Livingstone. Väl framme möttes jag av tre japanska långfärdscyklister som jag snart diskuterade vilt med. Under dagarna i Livingstone justerade jag sadeln samt lånade en hammare för att slå ner ett par nitar i sadeln som skavt på mina ömma skinkor vilket jag ogillade starkt. Denna nya positionen kändes betydligt bättre vilket gladde mig, men gladast var nog dock mitt ömma arsle.

Me and japanese bikers in LivingstoneEfter ett gäng nätter på Jollyboys med otaliga öl samt några whisky tog jag följe med den ena Japanen till Zimbabwe och såg mäktiga viktoriafallen från den sidan som blev en mäktigt vacker dock blöt upplevelse. Likt föregående år så var vattenståndet högt och regnet från fallen kom som skyfall över oss. Vi lämnade staden efter ett par nätter för att cykla igenom Zambezi National Park vilket vi avråddes till av de lokala på grund av de vilda djur som finns där så som elefanter, lejon osv. Sagt som gjort börj utanade vi färden mot Kasene, Botswana genom parken. Värmen blev allt tydligare ju mer västerut vi kom och endast några kortare stopp för dryck och kakor då vi inte ville vara stillastående för länge pga de vilda djuren. Det vi såg under de 70 km till gränsen var ett par antiloper och 6 vilda elefanter på max 100 meter håll vilket lätt var det bästa ögonblicket med elefanter jag fått i mitt liv. Med lyckoruset i kroppen kom vi snart till gränsen och rullade in i Botswana för den första safarin under min tid i Afrika. Detta blev dock inte vad jag hade hoppats på då det nästan fanns mer turister än djur och en hel drös med fordon i nationalparken. Vackra vyer med elefanter längs chobefloden, men inte mycket mer som föll i min smak tyvärr.

_MG_9404

Efter ett par dagar lämnade min nyfunne japanska vän mig för att cykla söderut, medan jag planerade att ta mig västerut till Namibia. Under dagarna jag spenderade i Kasene träffade jag bla ett gäng trevliga män från Sydafrika som gav mig bra tips samt husrum och mat när jag passerar deras hem i ett senare skede samt en annan man som jobbade i trakten som bjussade på en hel del matnyttiga tips han med. Mötte även ett svenskt malmöpar varav han hade ett projekt inom miljöområdet här i Botswana.

//Daniel

Mer foton på min flickrsida alternativt galleriet här på bloggen http://www.flickr.com/photos/macgunde/

posted: Afrika 2012

7 comments

  1. Va roligt o läsa om ditt äventyr, men fy för ormarna 🙁
    Var rädd om dig o njut av din resa!!!
    Kram

  2. Låter kul Nordman! Men säg, visst hade du smugit ut i  vägrenen för att skita när du nästan satte dig på den svarta mamban??? Ha de gött och var rädd om whiskey dropparna, förmodar att det är lättare att få nya i Afrika än på Borneo, men man vet ju aldrig…
    Patrik

    • hahha kunde vatt så, men icke!!!. Ha ca 3,5 dl kvar, så ska överleva 😀

  3. Visste inte att du var på gång igen, du har väl nämnt det. Lycka till! Hoppas du når målet denna gång. Skriv mycket och ofta, alltid spännande läsning.

  4. Hi Daniel,
    we met on the road between Walvis Bay and Solitaire, remember ? The German Couple Karin and Jürgen. Where are you now ? Where did you ended up that day? We are still in Namibia, at the Waterberg Plateau for some hiking. Tomorrow and the day after we will be at Harnas and Easter Sunday it’ s time to fly home.
    Let us know what’ s going on…we will mail you the pictures we have taken from you and us if you like. 
    You can contact us at jjhaertel@me.com
    Looking forward hearing from you and wishing you always a save jorney.
    Kindest regards, JJ and Karin

    • (0 km from Walves Bay that day, thanks for that you stopped =)

Post a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*