Vägen till Drakensberg

Grovrutten var lagd och suget av att få börja cykla mot bergen var enormt efter dagarna i Johannesburg. Jag visste att det skulle bli svettigt och hårt att komma uppför de branta backarna av olika slag. Att kunna se bergen växa längs ju närmre bergskedjan jag kom blev en större längtan ju närmre jag kom. Allt blev dock inte som jag tänkt mig då av vissa incidenter hände då jag var tvungen att ändra mina planer.

IMG-20130128-WA0003Billy och Claudine körde ut mig till väg R82 för att låta mig slippa att cykla ut från Johannesburg. De själva var på väg ut till en mindre nationalpark för att att träna cykling inför deras tur till Namibia. Vi kramade om varandra innan jag lämnade dem och rullade söderut med tunga tramptag. Det var 8-9 månader sedan jag sist cyklade med all packning, men vande mig relativt fort. Uppförsbackarna var dock kämpiga jämfört med sommaren som gått då jag trampat uppför med mountainbiken runt Västervik och Nässjö. Skillnaden var kanske i runda svängar 30-40 kg skillnad på cykelns tyngd. Dagarna som kom var rätt händelselösa då landskapen jag cyklade i inte var allt för uppseendeväckande, jag stannade då och då till på olika småbutiker för att köpa någon Coca-Cola, chokladbit eller lite lunch. Det hela var en
samt uppvärmning för det som komma skall.

Bild 041

Bild 051När jag närmade mig Ketsell tonade Drakensberg fram i horisonten, en otroligt mäktigt vy och ett pirr infann sig i magen. Lika fort som bergen visade sig försvann det bakom mörka moln med blixter och dunder. För varje meter jag cyklade ju närmre kom jag detta oväder, regnjackan åkte på för något skydd såg jag inte. Kollade lite snabbt på cykeldatorn och uppskattade att jag hade dryga 20 km kvar. Det var bara att bita ihop och trampa för kung och fosterland. Det hela började med lätt regn som snart blev rena rama duschen. Pricken över i:et var dock när regnet övergick till hagel. Jag kurade ihop mig mot styret och lät regnjackan och ryggen ta den värsta smällen. Det hela lät som en kulspruta och sved till på mina bara ben och fingrar. Efter någon halvtimme avtog det hela och plötsligt och med ca 7-8 km kvar sken det upp från väster, solens strålar värmde min kyliga kropp. Likt när Gandalf i Sagan om Ringen bländar orcherna med ljus öppnade himlen upp sig för att visa upp en mäktiga bergskedjan. En sådan vacker välkomst till bergen hade jag inte väntat mig. Väl framme i Kestell kom jag till Billys syster där jag spenderade natten i gott sällskap.

Bild 076Dagen med ett stor B var kommen då jag skulle upp till Amphitheatre carpark på 2956 meters höjd vilket var ett prov inför Sani Pass. Efter dryga 30 km var jag framme i Phuthaditjhaba där jag stannade och köpte några energibars samt en cola innan jag fortsatte färden. Backarna blev allt längre, men än så länge med asfalt. Tids nog kom jag fram till asfaltens slut där stenläggningen började. Ett otroligt jobb att lägga alla dessa stenar längs en flera kilometer lång väg. Liknande stenar eller om man ska vara petig cementgjutna ”klossar” som man bl a kan se på kortare stengångar i trädgårdar i Sverige. Tidvis hoppade jag av cykeln för att skjuta den uppför de mer branta backarna och någon gång under dessa tillfällen fick jag för mig att dansa runt som en tok med en fartfylld låt i öronen.

DCIM100GOPROVädret ändrades snabbare än Lucky Luke drar sitt vapen och dropparna började falla, regnjackan åkte på samt en banan åkte ner lika kvickt i magen min. Fortsatte att ta mig uppåt till vägen delade på sig. Den stenlagda vägen till vänster fortsatte till den dyra resort som givetvis lockade med god mat och kall öl medan den högra vägen av en helt annan kaliber fortsatte upp till parkeringen och den lilla stuga jag tänkt övernatta i natten som började närma sig dock utan frestelser som nygrillad stek och kall öl. Det var om jag nu minns rätt ca 7 km kvar till stugan och regnet kom och gick. Även åskan var nära då skenet från alla blixtrar slog ner i horisonten. När jag var ca 2 km från stugan var krafterna långt borta, samma sak med tankarna. Jag drömde mig bort till en varm brasa där jag mfl grillade och hade det gott. Vaknade till i mina dagdrömmar av den dånande åskan som nu var över mig. Rädslan infann sig nu när jag var ensam på en krokig stenig grusväg av skiftande slag. Ingenstans att söka skydd, bara att fortsätta och hoppas på att jag snart var framme i en varm stuga. Jag försökte att cykla på de ställen som inte var allt för steniga, men musklerna svarade inte då de var både för trötta och för otränade för dessa branta stigningar vilket jag svor inombords, skulle tränat mer cykling som vanligt. Men att vara efterklok är alltid lätt vilket man bittert få veta på plats. Jag satte upp del mål som var 100 meter för att sedan pusta ut en stund för att sedan ta 100 meter till. Så fortsatte det en stund tills gränsen flyttades ner till 50 meter per omgång. Jag var så otroligt trött att jag skakade, kanske tagit vatten överhuvudet funderade jag på men va fan. Jag måste ju upp, det var inte långt kvar svor jag inombords. Den steniga dåliga vägen slutade och den fint stenbelägna vägen var åter där som om jag såg i syne och när jag svängde runt nästa krök så såg jag stugan. Jag fick en enorm energikick av detta och hoppade upp på cykeln för att trampa upp de sista 200-300 metrarna som inte var allt för branta heller skall sägas.

När jag öppnade dörren möttes jag av två herrar som var stationerade där, hälsade och slog mig ner. Värmen från den lilla spis de hade spred en ljuvlig värme genom hela rummet. Snart var jag ombytt till torra varma kläder samt inomhus skydd mot ovädret som dånade utanför dessa fyra väggar. Jag kunde inte annat än att njuta av värmen och skyddet i stugan medan jag smuttade på en liten whisky. Trots hettan inombords orsakad av den 12-åriga Bowmore fattades det något, magen hungrade ljudligt efter mat. Jag rotade fram den burk med bullens pilsnerkorv som jag traditionsmässigt släpat med mig från Sverige. Snart var korven klar i grytan, tog fram bröden jag köpt på morgonen som jag skar likt korvbröd. Slukade snabbt i mig ett par med stark tabascosås vilket magen gladeligen tog emot. Satt där på en plaststil intill kaminen mätt och belåten. Tillsammans med stugvakterna satt vi där och skämtade om det mesta medan mina blöta kläder sakta torkade på den lina jag spännt upp.

Bild 100

Bild 118Morgonen därpå var det dags att använda fötterna istället för hjul. Kängorna snurrades, vandringsstavarna drogs ut till en lagom längd och ryggsäcken packades. Jag satte fart ut från stugan efter en rejäl frukost bestående av gröt och kaffe för att beträda den stig som ledde upp mot vattenfallet. Efter dryga 20 minuter kom jag ifatt ett gäng som påbörjade sin vandring en stund innan mig. Gick och pratade med dem en bra bit och fick en hel del bra tips i området och runt omkring innan vi splittrades då de skulle ta en annan väg upp. Jag fortsatte med stor energi och kom fram till en kedjetrappa som jag klättrade uppför för att sedan fortsätta upp till en platå. Jag fortsatte längre in på platån istället för toppen på vattenfallet och gick en ordentlig runda innan jag var tillbaka vid kedjetrappan. och fortsatte ner mot stugan. Dimman kom och gick och tidvis under vandringen såg jag inte mycket, dock så var det jag såg otroligt vackert.

Bild 142

Bild 163

Väl nere vid stugan beslöt jag mig för att stanna ännu en natt och lagade till lite pasta och tonfisk med rejält med tabasco för att krydda till tillvaron. Jag satt i stugan med vakterna och njöt av värmen medan jag läste min bok. Avkopplingen var på topp liksom njutningen av lugnet. Dagen därpå fyllde jag magen med gröt, banan och kaffe för att sedan fara nedför de branta backarna jag ett par dagar tidigare kämpat mig uppför. Hastigheterna varierade beroende underlaget. Jag hade ett par långa sega backar innan jag var vid korset jag skulle ta till höger för att beträda ny väg. Dagen var relativt händelselös förutom de sista ca 7-8 kilometerna då det hände. Jag cyklade förbi ett parti där de la ny asfalt, då det var rätt brant så ökades farten snabbt och efter ett par hundra meter var den åter uppe i 40-50 km/h. Det som nu händer går i slowmotion, i alla fall känns det så. Jag hör en smäll, likt ett skott och framhjulet börjar vobbla samtidigt som jag kniper åt bromsarna på max. Jag inser att jag faller, det känns som att man spelar en film i slowmotion tills jag hamnar på asfalten. Det är inte stopp här utan glider neråt i och med farten tills jag stannar mitt på vägen. Av ren reflex flyger jag upp och släpar cykeln till vägrenen där jag sakta sjunker ner mot vägräcket chockad och nerblodad. Efter en stund, hur lång tid efter har jag svårt att beräkna stannar jag en bil med ett par från Frankrike och England som ger mig vatten och en chokladbit samt lugnar ner mig då jag troligtvis är uppe och studsar som värsta kaninen. Då de inte har plats i bilen för både mig och cykeln så stoppar de en lastbil som tar mig de sista kilometerna till campingen. Väl där så släpar mig och cykeln in långsamt och faller ihop på gräsmatten av chocken. Sitter där en stund i gräset innan jag blodig och omskakad i chock öppnar dörren till receptionen. Förmodligen ser jag illa däran ut då de direkt ta fram en stol, vatten och börjar kolla av alla sår på mig. Jag säger det är lugnt, vilket de inte nöjer sig med då jag är halvt borta och knappt kan kommunicera. Såren rengörs noga och bandage sätts på. Efter detta så sätter jag mig i en soffa för att sakta komma ur chocken.

Senare på kvällen när jag går igenom cykeln inser jag att framfälgen är helt kaputt. Även däcket är i det skick att endast soptippen vill ha de. En av de som arbetar på campingen erbjuder sig att dagen därpå ta med hjulet till en cykelbutik i sin hemstad dit hon ska dagen därpå och återkommer 4-5 dagar senare. Tackar ödmjukt ja till detta. Veckan som går använder jag till för att kroppsligen sakta återgå till det normala. Vissa skrapsår är djupare än andra men läker sakta men säkert, efter några dagar så är alla bandage borta och inga öppna sår finnes. Ett blåmärke på höger höft blev bara allt större, nästan 3 dm långt och kanske 2 dm brett som blev mörkare för var dag.
image

image

image

image

Saktar men säkert repar jag mig från olyckan och det nya hjulet har kommit till campingen. Minnen från andra delar av resan genom Afrika dyker upp i huvudet. En olycka när jag fick in min fot i Adams framhjul i norra Sudan efter möte med två lastbilar. Ett annat minne där Patte var nära att köra in i en gubbe som steg åt fel håll efter att Patte både hojtat och plingat med ringklockan. Cm från en krasch den gången. Ibland är det bara sekunder och cm för att undvika att någon hemsk krasch ska hända. Det gäller att hänga på rätt sida av gränsen annars blir det ett smärtsamt minne. En sak jag lärt mig genom denna olycka är att börja använda hjälmen mer aktivt och inte bitvis som jag gjort innan då jag hade otrolig tur att inget värre än dessa skrapsår och blåmärken blev effekten samt att kasst framhjul och hål i flera väskor.

image

Mer foton finns i galleriet.

 

Mvh Daniel

posted: Afrika 2013

11 comments

  1. Hej brorsan! Du får ta det försiktigt i afrikat! På med cykelhjälp!
    Sett några ormar ännu?

    kram

    • Hey sis, bara döda småormar. Ska försöka att ta de lugnt med hjälm på huvudet :-P.

  2. Kör försiktigt människa!

    • Försöker 😀

  3. Läskiga bilder på dina skrapsår, hoppas de läker utan inflammationer.
    Ta nu det lugnt i nerförsbackarna, du är ingen Tarzan som du ju nu fått erfara!!!!!
    Hjälmen på som sagt när du är ute o cyklar, då är mamsingen någorlunda lugn
    Lycka till o hoppas du snart kan trampa iväg på nya upplevelser
    Kramar 🙂

    • Ingen Tarzan???? De var som tusan ;-). Snart redo för fortsättning :-D.

  4. Läskig olycka! Tur att du klarade dig så bra som du gjorde. Annars gillar jag din egen kommentar ” jag borde ha cyklat mer innan” precis vad jag tycker också;-)

    Ha det fint mannen, å cykla lugnt!
    /patrik

    • Jovars, kunde gått mycket värre :-S. Gissade på att du gillade den meningen :-). Ha det gott äventyrsbroder!

  5. Kul att höra att det gått bra iaf. Vi tänker på dig hemma i snöiga Västervik

    hade /Pierre

    • Snart bär det upp till bergen för flerdagarsvandringar och cykling i det högst belägna land o världen. :-).

  6. Riktigt fina bilder! Ser härligt grönt ut.

    Fälgen såg dock inte lika fin ut 😛

Post a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*