Savannens konung hade visat upp sig vilket jag retat mig på att jag inte hade sett tidigare under min resa genom Afrikas kontinent. Utan Micaels hjälp hade jag fortfarande inte sett dessa makalösa djur som med enkelhet skulle kunna slita mig i stycken om vi möttes öga mot öga på cykeln. Denna gång var jag dock säker i hans bil vilket jag uppskattade med ett avstånd på dryga 1,5 meter från lejonfamiljen.
Här stod vi på campingens innegård och packade ut min cykel och alla packväskor från Micaels bil. Vi hade redan innan bestämt att jag skulle slå en signal när jag lämnade Swakopmund och trampade söderut till Walves Bay och ta ett par öl och grilla. Jag bar ner alla väskor och cykeln till en liten gräsplätt som skulle bli min boendeplats för de kommande dagarna. Tältet var rejält blött efter en regnig natt utanför Etosha och behövde stå i solen en stund medan jag plockade med lite annat och hälsade på ett par trevliga holländskor som snart skulle sväva i skyn med ett par tygstycken över sig. De var riktigt taggade att hoppa ut ur planet och jag hejade på så gott jag kunde. Väl tillbaka var de riktigt glada och hade fortfarande en del adrenalin kvar i kroppen. Ett par flaskor vin öppnades som vi tre delade på och timmarna gick innan våra magar kurrade allt för mycket. Vi hade redan satt i oss allt då vi var något lulliga när vi påbörjade matlagningen som kanske inte var den godaste, men som mättade vår hunger vilket räckte gott efter det utsökta vinet. Dagen därpå lämnade tjejerna campingen tidigt för avfärd norrut och nya gäster kom som jag umgicks med. Fick en del tips på färdvägar söderut vilket jag tackade för. Det skulle bli mycket grusvägar om inte näst intill bara efter Walves Bay vilket kändes helt rätt. Innan jag lämnade Swakopmund blev det utgång till en klubb vilket gav en skaplig bakfylla nästan i klass med den i Puttisibau med Dayakfolket som jag besökte i i November. Effekten dagen efter blev att jag stannade ytterligare en dag och då på grund av den svaghet dagen efter effekten gav.
Dagen därefter trampade jag ut från Swakopmund och cyklade längs kusten söderut mot Walves Bay. Havet var på ena sidan och sanddynorna på andra vilket var en häftig upplevelse. Vinden från havet tillsammans med vindraget från alla lastbilar och bilar blev en utmaning för sig, vägen hade ingen direkt plats för lilla mig och trampade då och då ut i vägrenen som bestod av löst grus. Efter ett par timmar rullade jag dock in i Walves Bay och möttes upp av Micael som körde mig till sitt hem. Han hade lite brådis då han jobbade och lämnade av mig för att komma hem ett par timmar senare. Jag passade på att ta ett varmt och skönt bad och koppla av framför hans enorma teve. Väl hemkommen så dök det även upp några av hans vänner som tog mig till havet där vi avnjöt ett par kalla innan vi tog oss tillbaka för att ha en kväll med BBQ.
Solen gick åter upp till en härlig morgon, jag packade ner allt i väskorna för att sedan spänna fast allt på cykeln. Det var dags att ge sig rakt ut i öknen på diverse grusvägar. En del av Namibia jag sett framemot då många jag träffat lovordat de vackra landskapen. Jag gjorde ett kort stopp och frukostpaus efter dryga 20 km vid ”Dune 7” vilket var mäktigt, denna otroligt höga hög med sand som liknande mer ett litet berg. Efter att slurpat i mig yoghurten och frallorna hoppade jag åter upp på cykeln och trampade vidare. Snart utbyttes asfalten mot grus och en långsam färd uppför i miltals tog fart. Kändes som att det mer eller mindre var lite uppför under alla 80 km som jag cyklade denna dag med några mindre nerförsbackar. Jag satte upp tältet ett tiotal meter från vägen och avnjöt en härlig solnedgång och smaskade i mig en påse frystorkad lasagne jag fått av en kille jag träffade på campingen i Katima, mumsigt värre.
Dagen därpå trampade jag vidare efter en lätt frukost och tog lunch efter ca 40 km. Trampade vidare ca 20 km då en kille med pickup stannade, en sak som hände titt som tätt. Han frågade om jag inte var sugen på lite lift då det var en bra bit till närmsta ställe vilket jag tackade ja till då mitt vattenförråd började sina sakta men säkert. Han tyckte det första stället Solitaire som bestod av en beensinmack inte var nåt vidare och körde mig vidare till det kända Sesriem för att ge mig en härlig upplevelse i Sossusvlei och den högsta sanddynan i världen ”Dune 45”. Väl på den dyra campingen satt jag vid tältet när en tjej körde inåt med en fyrhjulsdriven husbil på plasten mittemot mig. i vanlig ordning gick jag och hälsade som jag alltid gör. Frågade på samma gång om hon skulle in i parken vilket hon skulle och gav mig gärna lift vilket jag var tacksam för. Efter någon timme var vi inne i parken och höll på att bestiga ”Dune 45”, att gå uppför till synes kanske inte så högt sandberg tar musten i benen fortare än man tror och synvillan kan lura den bästa. Efter ett tag var vi dock uppe och njöt av solstrålarna som sken på oss. Jag bestämde mig för att springa nedför och snabbt gick det kan jag lova. Väl nere rann svetten nedför pannan och gick i ett lugnt tempo till bilen och mötte upp henne vid bilen. Vi körde sedan till en mindre sanddyna närmre campingen för att avnjuta solnedgången samt en kall öl bland all sand vilket inte var helt fel. På kvällen grillade vi en köttbit och delade på två flaskor rött samt en liten whisky innan det var läggdags inför en vacker soluppgång dagen därpå.
Mörkret la sig och jag kröp in i mitt lilla hubba hubba-tält för en god natts sömn efter den goda middagen med all dess dryck. Natten skulle dock lite väl minnesvärd åt det mer negativa hållet skulle det visa sig. Det började snart blåsa upp ordentligt och jag somnade aldrig riktigt ordenligt då jag vände och vred mig hela tiden. Blåsten tog i och sand väjde in genom myggnätet på tältet så jag knappt kunde se, det andra problemet som nu uppstod var att vinden tog tag i tältet och böjde det ordentligt så att jag nästan trodde tältpinnarna skulle brytas av på mitten. Jag svor för mig själv, tog min scarf över hela ansiktet inklusive mina ögon och kröp ut endast iför ett par kalsonger. Jag började dra upp de tältpinnar jag satt fast tältet med i backen för att sedan vrida det 45 grader så att blåsten skulle ta tältet i kortsidan istället och tryckte ner pinnarna igen. Klockan var nu runt tre på natten och tröttheten var enorm och kröp in i min sandiga sovsäck som mer kändes som sandpappersäck än en dunsäck. Jag lyckades till slut att somna, men som många vet så är det lugn i fan rent sagt att väcka mig ibland och denna gång blev det inte lättare. Min nyfunne vän från Tyskland lyckades inte väcka mig och åkte ut själv för att se soluppgången medan jag låg sov som en gris och vaknade inte förrän efter ett par timmar då jag placerat tältet skönt i skuggan.
Jag svor för mig själv när jag vaknade och insåg att jag missat tillställningen och packade ihop allt och rullade till receptionen där jag fick lov att parkera cykeln med alla dessa väskor bakom baren. Jag låste den, köpte en kall coca cola och gick ut till parkeringen och såg en bil komma med endast två personer i, såg min chans och stegade dit och frågade om de hade lust att ge mig skjuts genom parken vilket de gärna gjorde. Jag hämtade min kamera etc. och hoppade in i bilen, nu var vi på väg in till alla sanddynor och Sossusvlei även om det inte var under soluppgången. Vi körde runt hela förmiddagen innan vi körde tillbaka och köpte varsin kall öl och skålade. Tackade för mig och de åkte tillbaka till sin Lodge och jag hämtade cykeln och rullade till bensinmacken för att se deras utbud och köpte mig en fralla. Efter detta rullade jag söderut för att finna ett lämpligt ställe att vildcampa på vilket jag fann efter ca 40 km. Dagen därpå trampade på, mötte bl a två par från Kapstaden som bjöd på nylagad lunch och bjöd hem mig till deras hem när jag närmade mig Kapstaden vilket jag tackade för. Fortsatte hela dagen innan jag fann en lämplig plats att slå upp tältet på. Detta fortsatte under ett par dagar på grusvägar av olika kvalité. Naturen var bedårande vacker och växlande mellan slätter med diverse djur med berg i bakgrunden till att jag cyklade i bergen. Jag var i extas tills det gick trögt, jag hade fått en förbaskad punktering. Bytte snabbt slang och fortsatte tills jag fann en bra lägerplats. Dagen därpå kom jag bara ca tio km innan det var slut på luft i samma förbannade däck, ännu en tagg från en buske och bytte slang igen.
Jag rullade snart in den sista byn där asfalten tog vid, detta ställe liknade mer en spökstad än något annat. Jag stannade till vid ett hotell som såg lika igenbommat ut och knackade på. Stämningen var lite läskig då jag inte så skymten av en endaste kotte. Efter några minuter kom en kvinna och låste upp och visade in mig och fick det förklarat att det var långfredag vilket jag inte hade den blekaste om. Beställde in lite frukost och njöt av den lyxiga maten innan jag fortsatte min färd söderut och nu på asfalt. han inte mer än ca fem km innan det främre däcket var utan luft, jag svor ljudligt där jag stod helt ensam och pumpade i så mycket luft jag kunde, hade ingen lust att byta slang förrän senare. Denna nödlösning fungerade ända till den camping jag fann ca 40 km bort där jag fann ytterligare en tagg från en av dessa förbannade buskar. Men med en rejäl whisky tog jag tag i det hela och lagade punkteringen och drog ur taggen ur däcket. Rullade vidare dagen efter till en camping vid infarten mot Fish River Canyon bara 55 km bort, tog ledigt på eftermiddagen för att fixa lite med bloggen och foton samt dricka ett par kalla goda öl förstås.
//Daniel
[AFG_gallery id=’10’]
Otroligt snyggt upplägg på nya bloggen och lätt att hitta. Ser fram emot att följa Dina vidare äventyr.
Härliga foton! Det verkar inte gå någon nöd på dig, men lät ju jobbigt med en bakfylla i stil med Putussibau(det vill man ju helst slippa).
Cykla på!
/Patrik
Hahah, ne livet leker :D.
Ja sådana bakfyllor e inge att ha!!!!
Häftiga bilder! Najs resa det där!