Vi lämnade Khartoum lite småsura båda två, det hade inte gått den väg som vi velat. Patriks cykel var fortfarande sönder och navet fortfarande kvar i Sverige. Vi fick ta bussen till Etiopien och Addis Abeba vilket inte var den mest bekväma färd. Att ta buss normalt kan vara okej även om det inte är kul, men om du har en cykel och fem väskor att ta med dig så är det inte lika smidigt. Det blir snarare likt en mardröm att ta sig fram, ingen frihet som vid cyklandet.

Vi ledde ut cyklarna från seglingsklubben där vi stannade vid gatan. Tidigare hade vi fått veta vart vi skulle ta bussen ifrån. I och med att Patrik bara kunde gå med sin cykel så tänkte vi lifta eller betala någon som kunde ta oss dit. Att lifta med två cyklar är något som ni säkert själva inser inte så lätt, men till slut så träffar vi en äldre man som kör en äldre pickup med tak som stannar till, tyvärr så hinner han inte köra oss men lovar att försöka ringa en vän med pickup som kan köra oss. Efter en stund till svänger en pickup in till vägkanten, vi lastar upp allt på flaket och snart är vi på väg. När vi väl kommer fram betalar vi honom och lastar av cyklarna, vi får hjälp av en Sudanes att finna rätt buss. Dock är den redan fullpackad och vi får erbjudandet att ha cyklarna inne i bussen om vi löser ytterligare en biljett var vilket vi gör. Snart är vi ombord och rullar söderut mot gränsen Etiopien, dock i en buss vilket vi både surade över. Bussen var av en äldre typ men ändå blev resan betydligt bekvämare än med den fina bussen från Port Sudan. Väl framme så var det åter dags för pappersexersis, kontor efter kontor för att kunna lämna landet. När vi väl gått igenom allt så fastnade vi hos ett par gränspoliser dock, de ville att vi skulle tillbaka och genomsöka vår packning vilket vi inte ville och spelade dumma då vi redan fått den stämpeln. Vi fortsatte över och var nu i Etiopiens gränsstad Metema där vi övernattade och drack vår första lagliga öl på ett bra tag. Den slank ner lätt och vi båda kände av alkoholen vilket nästan kändes pinsamt. Både mat och husrum kändes dyrt i denna gränsstad, men snart var vi iväg därifrån. Vi åkte med en minibuss till Gonder. Cyklarna fäste vi på minibussens takräcke och band fast dem så gott vi kunde. Färden gick mest på asfalterade vägar som ofta slingrade sig uppför eller nedför bergen. Det kändes som om tiden stod stilla i den trånga minibussen. När vi väl anlände till Gonder så valde vi att hoppa på en ny minibuss till nästkommande stad, Bahir Dar. Mardrömmen var ännu inte över, vi band fast cyklarna på den andra minibussen och trängde oss in. Trångt, varmt och obekvämt var det och när jag insåg hur chaffören körde så kom en pirrande nervös känsla om hur min cykel skulle klara denna resa. Han gasade på både raksträckor som svängar så jag nästan trodde att cyklarna skulle flyga all världens väg över klippkanterna. Efter en ca åtta timmar var vi äntligen framme. Vi lastade av cyklarna och pustade ut efter en lång dag i minibussar.

Det kryllade av folk runt oss likt en sockerbit i en myrstack. Vi fäste metodiskt våra packväskor på cyklarna och begav oss från busstationen och fick sällskap av ett par killar som ville visa oss till ett hotell vilket vi gick med på efter lite tvekan. Vi var i Barhir Dar som ligger vid Lake Tanas södra udde. Vi kom till slut till ett hotell med ett bra pris och ledde in cyklarna i våra rum. Vi beställde ett par öl som svalkade våra torra halsar och vi njöt så länge ölen varade. Även magen knorrade, vi hade inte fått i oss mer än lite kex och en brödbit på hela dagen och vi båda behövde ett skrovmål. Tillsammans med grabbarna från busstation begav vi oss till en restuarang och beställde krubb. Priserna i menyn var behagliga och vi bjöd grabbarna på lite mat och en öl. Under dagen som gick ringde Patrik Svenska Ambassaden för att försöka utnyttja deras adress för eget bruk vilket gick bra enligt den killen som svarade med dålig engelska enligt Patrik. Patrik mailade sin cykelbutik hemma i Sverige för att de sedan kunde skicka paketet med DHL. Även ett mail gick till ambassadens mail med information om paketet. Jag kände mig trött och bestämde mig för att gå tillbaka till hotellet och sova medan Patrik följde med grabbarna för att gå ut på en pub.

Dagen därpå återvände vi till internetcafet för att kolla mallen och om det var några nyheter angående navet. En av de på Svenska Ambassaden hade svarat på Patriks mail och verkade inte lika munter och undrade vem som gett honom lov att låta ambassaden agera postkontor. Ingen direkt vilja att ha god ton var det i mailet. Paketet skulle förvaras i vaktposten skrev hon lite vresigt. Paketet var dock på väg och vi gladare än nånsin. Resten av dagen promenerar vi runt i stan, besöker sjön för att sedan dra oss tillbaka till hotellet. Min mage mådde lite sådär och jag stannade på hotellet medan Patrik gav sig ut. Mörkret kom och det fanns ingen ström då hela stan blev mörk. Efter några timmar knackade Patrik på dörren och vi begav oss ut för att äta något för att sedan se lite lokal dans i en bar. Med detta avslutade jag kvällen.

Knack knack… Knack knack… Knack knack… Klockan var bara halv fyra och det knackade på dörren. Bussen skulle hämta upp oss vid halv fem, så jag undrade varför i }%*~$<£¥# de knackade redan och drog täcket över huvudet. Vid klockan fyra knackade någon igen och jag upp med ett trött irriterande humör. Efter att ha packat ihop allt och kört ut allt utanför kom minibussen som vi packade upp cyklarna på. Patrik hoppade upp på taket och surrade fast cyklarna ordentligt. Vi hoppade sedan in i den trånga bussen med dess extremt hårda säten. Att sova var det knappast lönt att försöka då benen knappt fick plats, sätet kändes betydligt obekvämare än att sitta på cykelsadeln vilket inte var det bästa efter ca fyra timmars sömn. Sakta rullade bussen ut från staden och snart blev det ljusare. Jag somnade till korta stunder, men det var omöjligt att finna en tillräckligt bra ställning för att kunna somna. Illamåendet var ett faktum och viljan att cykla var stor trots alla stora folksamlingar i byarna och de historier jag läst om. Stenkastande barn som tigger kändes nästan bättre än att sitta i detta fängelse i plåt med noll benutrymme. Kollade titt som tätt på klockan, vi hade suttit fast likt sardiner i burk i ca fem timmar och vi stannade vid ett hotell. Det var lunchpaus, sex timmar total restid??? Afrikansk tid = tiden gånger två??? ja det kan man fundera på då vi bara var halvvägs, resten av tiden gick sakta. Timmarna gick lika sakta som varje kilometer då bussen rullade fram sakta både upp- och nedför bergen. Efter drygt 12 timmar såg vi Addis Abeba och en väg som slingrade sig nedåt likt en orm och snart var vi framme vid busstationen till vår glädje. Vi fick ner cyklarna från bussen och packade på väskorna på cyklarna, vi var trötta, hungriga och ville bara till en skön säng.

Vi rullade ut från busstationen och gick söderut för att leta efter något billigare hotell. Vi ledde cyklarna nedför en backe för att till slut svänga av mot ett hotell enligt kartan. Molnen såg oroväckande åskaktiga ut och vi traskade på. Hotellet var allt för dyrt för vår magra budget samtidigt som de första dopparna kom på oss. Vi kollade åter på gatan och tog beslutet att gå till ett annat hotell en bra bit därifrån, det regnade ändå inte så värst mycket än så länge… Snart ökade regnet och vi hörde Tors hammare slå så att det blixtrade rätt ovanför oss på himlavalvet. Regnet vräkte ner där vi gick, vi korsade floder med vatten för att ta oss framåt. Folk kollade nyfiket på oss där de stod under tak torra som fnuske medan vi inte hade en torr fläck på våra bleka kroppar. Regnet ökade i takt för var sekund som gick, vi ville bara komma fram. Till slut fann vi gatan vi sökte, vi knackade på en port och en man öppnade. Droppande av vatten rullade vi in cyklarna på hotellet efter denna hårda trek genom otaliga starka gatufloder. Vi var i säkerhet från åskan och regnet med ack så blöta.

Efter att ha fått på oss lite värma torra kläder tog vi oss till en restuarang som hette Stockholm för middag, väl där fick vi lite tips från ägaren samt god mat till våra skrikande tomma magar. Väl klara ville jag bara tillbaka för att få den sömn som minibussen vägrade ge mig. Dagarna som gick fortskred snabbt, vi fann en verkstad som svetsade ihop Patrik cykel. Bakgaffeln borde fungera bättre nu än vad den gjorde ur fabrik komiskt nog. Efter detta hämtade vi paketet från DHL på Svenska Ambassaden och bytte ut navet på Patriks bakre hjul hos en cykelhandlare där jag även köpte nya grepp till mitt styre som gått sönder på en av de otaliga bussresorna vi varit tvungna att utstå. Vi var nu redo att börja cykla igen, lämna bussarna åt det förflutna. Vi planerade att åter vara i sadeln på imorgon söndag vilket var något vi båda längtat till. Att få känna på den ökända Etiopiska landsbygden på cykel gav oss både en kick och en vag rädsla vad som skulle komma.

Att känna sig låst att ta bussar när man har en cykel som fungerar är otroligt påfrestande psykiskt, men att lämna en vän i nöd. En nöd då cykeln är ur drift och motgångarna är så stora att man kanske avbryter en resa är inte rätt. Att resa, oberoende ressätt är att ta det som det kommer, ta itu med problemen och lösa dem på bästa sätt. Tyvärr tog detta problem ca tre veckor med en hel del frusterande mailtrafik. Vi båda hade hoppats på att det hela skulle gå fortare, men slutade med att vi satt på bussar i en halv evighet. Det hela kalaset slutade på drygt 60 timmars bussresande och en herrans massa kilometrar med cykeln inne i bussen alternativt på taket. Tre veckor som jag sent glömmer, men samtidigt som jag inte minns så många detaljer då dagarna flyter ihop. Minnena från de förskräckliga ögonblick där cykeln lastas på och av minns jag dock klart, tankarna som kom om cykeln skulle överleva bussarna eller ej osv. Om jag ska summera de sista tre veckorna så bör man undvika bussar allmänt och särkilt med en cykel i bagaget då det både blir dyrt och psykist påfrestande samtidigt som det kryper i kroppen då man vill ut från plåtburken på fyra eller mer hjul.

Tyvärr blir det inga foton i detta inlägg då internet här i Etiopien är allt för dåligt, lägger istället upp dem när jag är på plats i Nairobi och meddelar detta genom twitter.

För att få en annan synvinkel på de senaste veckorna så kan du läsa Patriks blogg.

Vi ankom till Khartoum med buss då Patriks hade behov av en större reparation. Navet på bakhjulet hade gett upp utanför Delgo och vi hoppades på en enkel lösning i Khartoum.

Efter att ha skruvat isär bakre navet på Patriks cykel insåg vi att den enda lösningen var att köpa ett nytt nav. Ett nytt problem uppstod nu, navet var av en ovanligare typ som inte fanns att få tag på. Efter några dagars mailkonversation och besök på det lokala DHL-kontor så skulle skeppshult beställa navet till Khartoum. Efter några dagar kom även Adam fram efter några dagars hård cykling som tagit musten ur honom och tog ett uppehåll. På fredagkvällen fick Patrik ytterligare ett mail, skeppshult ville ha en adress och DHL-kontoret dög helt plötsligt inte. Patrik mailade iväg seglingsklubbens adress och vi båda hoppades på att de kunde skicka navet redan dagen därpå dvs på lördagen. Vi båda kände oss strandsatta, men gjorde allt för att hålla uppe humöret.

Vi testade allt från pizza till hamburgare i huvudstaden men maten var inte den bästa vi ätit. En dag på väg tillbaka efter en lunch såg vi en restuarang som såg mer västerländsk ut. Vi gick in och fick med oss en meny, hade vi funnit ett guldställe tros? Senare på kvällen gick vi dit med ett Swiss par. Maten var god, men servisen kan man diskutera. Patrik fick fel mat och Adams tallrik glömde de gå ut med och fick värma maten igen.

 Dagen därpå åkte vi med några overlanders vi lärt känna på färjan från Aswan på Nuba wresling. Efter att ha följt dagens matcher fick Patrik och Adam för sig att de ville ge sig in i en egen kamp. De båda gick till ringens mitt och började härma deras dans och snabbt samlades det folk runt om dem, det blev omtyckt kamp som Patrik vann och försvarde den svenska stoltheten. De båda lyftes upp av flera Sudanier som gick runt med dem en stund innan vi tog farväl och åkte tillbaka till seglingsklubben. Vi alla gick snart till restuarangen vi dagen innan besökt för middag och en musiktävling av något slag. Trots den dåliga servicen så hade de god mat. Ett norskt band var på besök och rockade loss, men i övrigt så lät det lite sisådär. Tror att även melodifestivalen eller dansbandskampen skulle slå detta med hästlängder vilket säger mycket.

 Dagen därpå bestämde vi oss för att lifta till Port Sudan, ca 800 km. Vi lämnade våra cyklar och en större del av vår utrustning på seglingsklubben för att resa lätt. Vi fick lift rätt snabbt, redan efter ca 100 meter på en bro över den Blå Nilen. Vi fick åka till busstationen med denna killen för att ta oss vidare med ett par andra bilar till utkanten av Khartoum. Efter en stund fick vi lift med en långtradare som tog oss till en stad som heter Atbara som ligger ca 300 km från Khartoum. Vi tog in på ett hotell och gick runt på stadens gator under kvällen efter en välbehövd dusch. Dagen därpå tog vi oss med en tuktuk till motorvägen till Port Sudan, efter En stund stannade en lastbil med en skön Sudanesisk chafför runt 25 år. Han tog oss österut mot röda havet. Vi stannade ett par gånger för att vila samt äta lunch vilket han bjöd oss på.  En gång råkade han svänga ut för långt i mitten och en mötande lastbil for snabbt förbi nära oss och vi tre kollade på varandra något chockade. Mot slutet så var vägen avstängd och han svängde av till den gamla som slingrade sig mellan bergen. Han ökade även farten och vi svängde fram och tillbaka och lyfte nästan när det var någon mindre kulle kändes det som. Vi var något nervösa tills vi åter kom ut på den nya vägen och pustade ut. Vi blev stoppade vid en checkpoint där de ville ha pengar av oss vilket vi misstyckte, Adam gick till poliserna och sa “nono” vilket de snart accepterade. Han stannade utanför sitt bolags kontor där vi hoppade av och tackade för oss för att sedan ta en buss in till stan.

Efter att letat efter hotell ett bra tag fann vi ett billigt för ca 15 kr. Vi checkade in och tvättade oss rena för att sedan leta reda pån smaskig måltid då vi endast fått i oss en liten lunch. Vi tog oss snart till en liten uteservering vid hamnen där vi åt en kycklingburgare var innan sängen kallade, nja den var inte så härlig som jag hade hoppats på visade det sig. Uttrycket “man får vad man betalar för” visade sig stämma rätt bra med det hotell vi funnit för natten. Myggorna som flög runt i rummet samt den kladdiga värmen gjorde att vi alla tre fick en värdelös natt med allt för lite sömn. Vaknade upp flera gånger helt kladdig av värmen och kliande myggbett. Kändes nästan som om det fanns bedbugs i sängen. Alla tre hade samma åsikt på morgonen därpå, ett nytt hotell!

Morgonen därpå gick jag in i en av duscharna med kallvatten, spolade mig ren och vaknade till från tröttheten. Både Adam och Patrik såg trötta ut, men efter en stund var vi alla tre uppe på benen och ville lämna stället. Vi tog med oss vår packning för att sedan leta upp ett nytt hotell, stannade till vid ett växlingskontor då mina Sudanesiska pund var mer eller mindre slut och fick sedan en vägvisare med mig som visade oss vägen till en gata med ett flertal hotell på. Vi gick in i ett par stycken som var fullbokade för att till slut finna ett med både AC och TV i. Dock så tyckte vi att priset på ca 60 kr/person var lite saftigt och fortsatte leta. Vi gick runt på marknaden för att inte finna några mer hotell och beslöt oss för att gå tillbaka och ta rummet.

Vi tog en taxi till en pir där vi kunde hoppa i havet, väl där träffar vi Ibrahim vilket visar sig vara en hyvens kille som vi bestämmer för att möta upp senare. Vi badar en stund innan vi åker tillbaka till hotellet för att vila från solen som steker på. Patrik ringer sedan Ibrahim och vi möter sedan upp honom och en annan Sudanes på enklare restuarang. Vi äter en burgare var för att sedan gå till hamnen där vi röker vattenpipa och diskutera lite av varje. Hans vänner dyker snart upp och vi promenerar iväg. De frågar oss om vi vill smaka på lokal sprit (hembränt då alkohol är förbjudet i Sudan) vilket vi tackar ja till. Vi hoppar senare in i en bil som tar oss till en isfabrik där en av hans vänner bor i ett inrett rum. Vi slår oss ner, blir bjudna på en shot var vilket får räcka för min del. Vi stannar där en stund innan vi tar oss tillbaka till hotellet genom att Adam testkör deras bil.

Morgonen därpå bestämmer Adam sig för att lifta tillbaka till Khartoum medan Patrik och jag vill stanna kvar ytterligare en dag för lite bad. Vi möter upp Ibrahim på samma restuarang som föregående dag på eftermiddagen, följer oss till ett internetcafe för att sedan gå till vårt hotell där vi fastnar ett tag. Han bjuder med oss till en fest ikväll igen vilket jag tackar nej till då vi ska upp vid fem, men Patrik följer med honom och kommer hem runt midnatt.

Klockan ringde tidigt på morgonen, det var dags att ta oss till bussen. När vi packat klart allt så knackar det på dörren, en av Ibrahims kompisar står utanför något onykter och väntar på oss. Snart så dyker även Ibrahim och ett par andra av hans vänner upp och kör oss till bussen. Vi tackar för oss och hoppar på bussen. Bussturen på ca 800km tar en evighet känndes det som, blev yr och trött de sista timmarna vilket säkert berodde på att jag bränt ryggen dagen innan när vi badade i någon timma. Att Patriks nav inte skickats av olika anledningar. DHL hade ingen upphämtning vid skeppshults lager skrev de och ville inte köra de tio milen till Jönköping vilket kan vara förståligt, men komma på detta efter 1,5 vecka känns lite surt då vi sitter fast i Sudan. Vi rullade på ett par timmar till innan vi kom till Khartoum runt 19 på kvällen. Vi var båda sega och ville till seglingsklubben och tog en taxi. Väl på plats mött vi Adam som hade väntat in oss för middag då han skulle cykla vidare dagen därpå. Efter lite diskuterande så bestämde Patrik att han skulle låta en vän flyga ner till Addis Ababa, huvudstaden i Etiopien med navet och vi tar bussen söderut imorgon lördag.

Lite tråkigt när delar går sönder så att man blir strandsatt, men man får göra det bästa av situationen. Det tråkiga med denna händelse är att det tog över en och en halv vecka för Skeppshult att veta att de inte kunde skicka med DHL. Att en cykel från dem bara håller 500 km känns lite tråkigt även om man kan ha otur på vägen såklart. Dock kan man tycka att de kunde vara mer måna om deras egna varumärket.

// Daniel

For att fa ett annat perspektiv pa handelserna kan ni surfa in pa: http://pattepk.com och lasa Patriks blogg.

Dagarna försvann in Aswan, jag fick mitt visum till Sudan och snart befann jag mig på färjan, dock så gick inte denna korta tripp så lätt som man kan tro.

Patrik anlände och satte ihop sin cykel för att vid dagen därpå packade ihop allt för att flytta till ett annat hotell. Där träffade vi på ett tyskt par som cyklat från Kapstaden och norrrut som vi fick lite tips av och umgicks med dessa en stund. Vi träffade även en annan cyklist, Adam som är från England och cyklat från London och även han är på väg ner till Kapstaden. Vi hjälpte Adam att fixa hans nya bakhjul han fått ner till Aswan med hjälp av en tjejkompis som tagit flyget ner. Fick även visumet snabbt och enkelt från den Sudanska konsulatet på söndagen för att sedan köpa biljetter till färjan. Vi mötte även några andra overlanders som skulle köra söderut efter båtturen till Sudan.

Hit hade allt rullat på smärtfritt ända från Kairo förutom min förkylning och alla poliser då. Nu är det så att resa utan problem lätt blir lite långtråkigt och samma sak att cykla utan att få tex punktering. Som sagt så tog jagfölje med Adam och Patrik mot färjan, vi trampade på ca 8 km för att sedan få en oväntad vila, Patrik hade fått punktering! Han pumpade upp däcket då det borde varit ca 12 km till färjan för att laga däcket där, men redan efter några kilometer då vi även inser att vi cyklat fel får han byta ut sin slang. Adam cyklar vidare mot färjan för att komma i tid och för att meddela att vi blir lite sena. När vi väl bytt slang och pumpat upp däcket rullar vi mot färjan, vi frågar efter vägen och till slut så börjar vi cykla uppför, ja en uppförsbacke som aldrig verkar ta slut. Skulle kunna jämföra den med Göteborgsbacken i Jönköping vilket är en utmaning i sig. Väl uppe så rullar vi neråt för att snart komma in i en by, jag cyklar först och Patrik ett tiotal meter bakom mig då jag plötsligt hör ett skrik och en mängd svordomar, Patrik har fått en sten i ryggen. Tankarna gick direkt till det ökända landet i söder som vi båda hört många historier ifrån. Allt ifrån vackert berglandskap till stenkastande ungar vilket tär på humöret en aning. Vi cyklade vidare utan att stanna, svängde ner mot vattnet där vi trodde färjan låg. Som sagt att tror hjälper föga om man är vilse vilket vi nu åter var. Vi var nere vid en stor damm eller vattenkraftverk och suckade. Cyklade upp mot en bro och frågade polisen som pekade snett neråt mot färjan. Vi såg färjan, krafterna kom snabbt tillbaka och vi rullade neråt.

Nu var det dags för det klassiska pappersarbetet vilket jag avskyr mest av allt inom resandet, men som är ett ont måste. Vi ledde cyklarna till en säkerhetskontroll där de skull scanna alla väskor, när de fick syn på Patriks kniv så frågade de honom om han var en terrorist vilket var ett svepskäl för att tigga till sig kniven vilket de lyckades att göra. Nästa kontroll var biljetterna som de tog, däreftter missade vi kontrollen där vi skulle få nya som vi märkte en stund senare väl inne vid passkontrollen. Gick tillbaka efter lite skämtande med polisen och fick våra biljetter och passen stämplade. Äntligen var vi vid färjan, men vi ska inte gå händelserna i förväg då Patrik nu hade fått en ny punktering, denna gång på bakhjulet. Två punkteringar påse första 32 km måste ändå vara rekord eller? Åter igen pumpade Patrik upp sitt däck och rullade ner cykeln de sista metrarna, lyfte ombord dem på färjan och fick upp dem på översta däck där Adam hittat plats för sitt hubba hubba tält. Jag satte fast min cykel mot relingen medan Patrik satte den upp och ner för att senare kunna meka med den.

Färden genom Lake Nasser gick smärtfritt, vi åt lunch på färjan och snackade med diverse folk så som Egyptier, Sudanier och andra västerlänningar. När solen gått ner blåste vi upp våra thermarest och och kröp ner i våra varma sovsäckar. Där låg vi och kollade upp mot den sjärnklara himlen med alla tusentals sjärnor, hur vackert och fridfullt som helst. Natten gick och en evig väntan på att komma till Wadi Halfa i Sudan. Väl av båten efter allt organiserat kaos tog jag och Patrik följe med vår nyfunne vän Adam och cyklade till byn Wadi Halfa några kilometer söder om den sk hamnen som mer liknande en nergången rejälare brygga med en halvt söndrig pråm fastsatt vid sidan av den. Vi var snart inne i byn och fann snart de andra västerlänningarna som funnits på båten utanför ett enklare hotell, Adam gick in och kollade på rummen vilka var rätt enkla men helt klart helt okej för oss och priset för mindre än 3 dollar vardera. Jordstampat golv, fyra sängar och ett bord i mitten där vi slängde in all packning och startade ett av köken för att få i oss mat. Kontoret där vi skulle registrera oss hos hade stängt och vi bestämde oss för att ta det lugnt och fixa allt pappersarbete dagen därpå.

Vi steg upp och gick till en restuarang bakom hotellet och fann några av de andra västerlänningarna äta frukost, fick en del tips av dem angående all pappersexersis samt att klockan var +1 timme mer än Egypten, hölt plötsligt hade vi förlorat en timme vilket vi inte jublade över. Vi gick till myndighetsbyggnaden och påbörjade pappersexersisen vilket var betydligt krångligare än tex Rysslands. Gick från disk till disk, bytte även byggnad ett par gånger för att få en stämpel eller en signatur för att till slut vara klara efter någon timme, vi begav oss då till nästa myndighetshus för att få tillståndet att fota vilket gick betydligt snabbare och snart var vi tillbaka i hotellets säng för att vila ut solen, vi begav oss sedan iväg efter en god lunch och lämnade de vi lärt känna av de andra västerlänningarna bakom oss i Wadi Halfa.

Med mycket energi och ett stort sug på att starta cyklingen in i den stora öknen rullade ut på asfaltsvägen, vi kom dock bara ett par km innan en ny punktering för Patrik uppkom. Vi rullade cyklarna in bakom ett hus för att söka skydd i skuggan där vi snabbt bytte slang på Patriks framhjul för att sedan fortsätta färden söderut på ökenvägen. Vi trampade på och när vi nådde drygt fem km skrek Patrik till igen, “flat tyre, fuck!”. Vi rullade in cyklarna vid en husknut igen för att söka skydd i skuggan då vi inte hunnit utanför bebyggelsen för dessa punkteringar och dessa på framhjulet. Vi gick noga igenom fälgen och såg att fälgbandet inte låg perfekt på ett ställe och fixade till detta med lite tejp, vi skar även bort det röda band som Patrik envisats att ha på cykeln då vi ansåg att den förde med sig otur. Väl uppe på cyklarna tog Patrik täten, ingen punktering på ett par km, underbart! Patrik låg en bit framför medan Adam och jag samtalde medan vi cyklade då vi mötte en bil, helt plötsligt utan förvarning kommer en lastbil utan att vi hörde det bakom oss och passerar samtidigt som bilen, den snuddar vid min arm och vinddraget får mig att vingla till in in Adam och en krasch var ett faktum. Min ena fot fastnade i Adams framhjul vilket gav effekten att han flög av cykeln och ett par ekrar lossnade. Min fot klarade sig bra och Adam fick bara lite skrubbsår. Patrik hade inte sett detta så han var nu borta utom synhåll. Adam och jag hoppade nu upp på våra cyklar igen, men fick stanna efter ett par meter, Adams framhjul var vint och ur funktion och behövde lite reperation. Han lossade framhjulet och började byta ut en eker och försöka räta hjulet då Patrik rullar mot oss som ett frågetecken och undrade vad som hänt. Efter en stund beslutar vi oss för att Patrik och jag ska leta upp en lämplig plats att campa på och beger oss iväg. Hittar ett bra undangömt ställe någon kilometer bort där vi dumpar vår packning, jag cyklar tillbaka för att hjälpa Adam med han packning och ta honom till vår campingplats. Väl på plats fortsätter Adam att fixa sin cykel medan jag sätter upp tälten för att sedan påbörja matlagningen, spagetti, tonfisk och tomatsås tillsammans med lite bröd. Vi delade sedan på en ljummen öl som slank ner lätt. Vi hade nu cyklat hela 15 km med två punkteringar och en krasch vilket inte var den bästa start vi kunde önska oss i Sudan.

Vi gick upp någon timme efter soluppgången vilket senare visade sig vara en stort misstag. Adam fortsatte att skruva med och vi gav oss inte iväg förrän runt halv elva. Solen blev allt varmare där vi trampade fram på den relativt nya asfaltsvägen genom öknen. Efter drygt 30 km stannade vi och klunkade i oss vatten och disuterade vår situation. Vi kände oss redan matta av värmen, men ville lägga ytterligare ett par mil bakom oss, beslöt oss dock för att kolla runt efter lämpliga ställen att söka skydd från solen på medan vi cyklade. Efter dryga fem km trodde jag att jag såg i syne, jag såg stora dräneringsrör som gick under vägen och ropade på Patrik och Adam att stanna för att sekunden senare peka på rören. Vi rullade fram dit, gick ner och undersökte platsen. Kyla!!! Det var svalt i de tre rören med en diameter på ca en meter, vi alla tre tänkte på samma sak dvs siesta!

Vi lagade till lite pasta och tonfisk i vanlig ordning för att hälla på lite smaskig tomatsås. Vi rörde ihop allt och satte oss sedan i skuggan och slevade i oss allt från samma gryta. För att krydda till det lilla extra tog jag fram en paprika och en halv morot som vi delade på. Efter att jag vilat en stund gick jag upp till min cykel för att hämta min solcellsladdare, helt plötsligt såg jag tre bilar på vägen. En grön, en gul och en röd… Våra vänner från färjan med overlandersbilar körde mot mig och saktade in. Trodde först att jag såg i syne, men det var sant. De klev ut med stora smile och jag ropade på Adam och Patrik att komma ut. De stannade medan vi packade ihop vår utrustning och gav oss påfyllning av vårt vatten vilket vi var tacksamma för i värmen. Under stoppet de gjorde spelade de go hög musik vilket höjde stämningen en aning. När vi väl va klara så tackade vi dem och de åkte. Strax därefter fortsatte vi att cykla och klockan var då drygt fyra på eftermiddagen. Solen hade lagt sig en aning, men värmen var ändå påtaglig så vi var tvungna att stanna efter en och en halv timme i skuggan av ett berg. Kände att huvudvärken började komma vilket Patrik också gjorde så vi tog ett par resorb och drack en hel del vatten innan vi fortsatte efter någon timmes vila. Vi cyklade sedan in i solnedgången och mörkret kom sakta. Efter att ha cyklat ca 85 km kom vi fram till byn Ber där vi åt bruna bönor och bröd tillsammans med en pepsi var. Bruna bönor är något jag aldrig gillat, men denna måltid var behövlig. Minns tillbaka på när jag gjorde lumpen då man fick äta det man fick ute i fält, man behövde krafterna då som nu. Vi beslöt oss snart för att slå upp tälten där och övernatta. Väl inne i sovsäcken kändes det som om jag kokade inombords, svettades ordentligt i någon timme innan jag somnade och vaknade upp när solen sakta steg upp.

Vi packade snabbt ihop allt och gav oss iväg, stannade till efter några kilometer för en enkel frukost sedan fortsatte vi. Det kändes som om vi aldrig kom fram, de första 20 kilometrarna kändes som ett hårt spinningpass och vi stannade en stund för att pusta ut samt för lite vatten. Kände mig trött och seg i både skalle och kropp. Vi beslöt oss för att vi skulle cykla i vår egna takt och vi tryckte in våra hörlurar och trampade iväg, på nåt sätt så rullade kilometrarna iväg och snart hade vi cyklat drygt 60 km och var framme vid en by, glädjen var lika stor tröttheten. Vi skulle ta en lång paus så klockan var nämre tolv och solen i topp med sina otroligt varma strålar som brändes. Vi cyklade av asfaltsvägen och studsade fram genom byn tills vi kom fram till ett flertal män som satt och drack te.

Vi blev bjudna på te och bröd med bruna bönor i som var välbehövda efter all aktivitet. De bjöd även in oss för att vila och skydda oss från solen, vi fick en säng var vilket var underbart. Vi låg och vilade oss i ett par timmar innan vi lagade mat, pasta och tonfisk som vanligt förstås. Efter ytterligare någon timmes vila fortsatte vi att cykla till Abri där vi tog in på det enda hotellet som fanns i byn, ett rum med jordstampat golv, sängar som inte var de vackraste och elkablar hängandes löst in i kontakten, dock så var vi nöjda med det lilla och begav oss snart ner till Nilen för ett bad. Vi slängde oss i Nilens strömma vatten för att sedan tvätta oss rena, ett premiärdopp som var välbehövligt.det hade redan mörknat när vi började gå tillbaka till hotellet, lämnade snabbt av våra handukar för att sedan göra lite matinköp och äta en middag som bestog av egg, bröd och bruna bönor.

Morgonen därpå kom vi iväg lite sent och trampade på i gassande sol tills vi svängde in i en by efter ca 45 km där vi slog upp våra tält i skydd av ett träd. Barnen var nyfikna medan vi var trötta. Vi slummrade till en stund för att sedan laga lunch som vanligt, vi väntade ut värmen ett bra tag innan vi trampade vidare. Solen började gå ner och efter drygt 75 km totalt så var Patrik och jag ordentligt trötta, Adam hade funnit Coca Cola vilket han var övrlycklig för och köpte två var till oss. En energikick som behövdes skulle det visa sig. Med pannlampor började vi cykla mot Delgo som det skulle vara 28 km till, viker visade sig vara fel. Ibland så hade jag det svårt att veta om det gick uppför, nedför eller om det var plant, jag var helt slut! Efter att cyklat ca 115 km så var vi äntligen framme, dock fanns det inget hotell här och vi rullade in på polisstationen där vi fick slå upp våra tält och laga middag som bestod av nudlar för en gångs skull.

När jag la mig raklång på mitt liggunderlag kände jag tröttheten ut i fingertopparna, de senaste dagarna hade varit de tuffaste fysiskt i mitt liv tror jag. Hettan samt cyklingen tog både fysiskt och psykiskt. Tankarna föll lätt in på dem stora ökenfärden mellan Abu Dom och Khartoum, hur skulle denna etapp gå. En sträcka på 386 km utan byar vad jag kunde se på kartan, skulle få släpa med mig allt som behövdes för 3-4 dagar på cykeln. Minst 20 liter vatten räknade jag tyst för mig själv.

Vaknade upp innan solen gått upp för en längre cykeldag till Dongola, vi hann bara ett par km innan vi var uppe på asfaltsvägen där stora problem uppstår, Patriks cykel är i stort behov av lagas. Bakhjulet rullar knappt och vi börjar leta fel. Efter att ha lossat bakhjulet, tagit av kassetten bl a inser vi snabbt att detta inte lär bli fixat på plats och ser bara en utväg, lifta till Dongola. Innan vi börjar lifta så kommer de fyra polska cyklisterna som åkte med samma färja som oss. Först cyklade de polska killarna iväg och sedan Adam som vi skulle möta upp i Dongola. Efter en stunds liftande stannar en minibuss som är villiga att ta oss till Dongola, lokalt transportmedel. Vi tycker båda att det är lämpligt att ta bussen utan att veta den exakta kostnaden för kalaset. Vi sitter i plåtburken med cyklarna på taket och svettas. Efter ett par timmar så rullar vi in i staden, dock blev kalaset dyrare än vi trott. Det hela går på ca 200 sek totalt vilken vi betalar motvilligt samtidigt som det är skönt att komma fram och kunna fixa med cyklarna. Vi checkar in på ett billigt hotell för att sedan ta en tuktuk (liten taxi) till en myndighetsbyggnad för att regristrera oss.

Låg i sängen i Dongola och blickade både fram och tillbaka på resan. De dagar vi cyklat i Sudan har varit betydligt kämpigare än de i Egypten, viljan tog dock mig framåt, viljan att inte ge upp för tröttheten i kroppen. Framtiden ser lite annulunda ut än vad både jag och Patrik hade tänkt oss, det blir buss till Khartoun för att där försöka hitta reservdelar till hans cykel alternativt beställa dessa dit från Sverige. Under väntan funderar vi på att ta en buss till Port Sudan för lite dykning, kanske den bästa dykningen i röda havet vilket lockar oss då vi sparar in några dagar med buss nu. Hur det blir med dessa idéer lär vi märka inom snar framtid.

När morgonen sakta smög på oss packade vi ihop vår packning på cyklarna och sa hej då till Adam och begav oss till bussen. Vi lastade in allt i bagageutrymmet och snart satt vi på en buss till Khartoum. Känslan att åter sitta i en buss gav en återblick av mina gamla resor och varför jag bytt ut de fyra hjulen mot två. Känslan att vara instängd, inte kunna röra sig och att vara fast bakom en ruta kom snabbt. Fick även återblickar från de tidigare kilometrarna jag avlagt i Egypten och Sudan där dessa stora monstern dvs bussarna med AC, DVD och stora bekväma säten svept förbi mig medan jag cyklat. Nu satt jag åter där, men känslan av att åter sitta i cykelsadeln var stor. Bussen närmade sig den långa ökenvägen som gett mig olustiga tankar tidigare såg ut att vara enklare än den bilden jag haft i mitt huvud, 40 mil ren öken. Kartan hade inte varit riktigt ärlig mot oss då avstånden inte stämde till fullo. Detta berodde på att kartan visade den gamla grusvägen då vi cyklade på den nya sedan ett par månader asfaltsvägen som Kina har investerat och byggt i Sudan. Men i och med Patriks cykel såg vi inget annat val än att ta bussen vilket besparade oss några heta ökendagar.

När vi väl anlände till Khartoum ville de att vi skulle gå av vid första stoppet, vilket vi misstyckte. De hade redan dragit ut våra cyklar vilket resulterade i ett söndrig handtag på min cykel bl a. Väl inne med cyklarna hade en gubbe mage till att vilja ha 5 pund (ca 17 SEK) för att han lyft av och på cyklarna vilket vi inte betalade och idiotförklarade honom. Vi anlände sedan till slutdestination för bussen där vi gick av, visade mitt missnöje med att de hade haft sönder ena greppet för att sedan lasta på allt på cykeln. Målet nu var en camping vid den blå nilen. Vi började gå med cyklarna, frågade efter vägen vid ett flertal gånger. Vi gick i ca två timmar och minst 7 km när vi väl kom fram till The Blue Nile Sailing Club som vår camping hette. Patrik börjar genast skruva isär sin cykel och får hjälp av diverse andra killar som övernattar på campingen medan jag sätter upp tälten och fixar kall pepsi och en burgare var åt oss vilket vi senare smaskar i oss glupskt. Senare på kvällen spelar ett band på campingen vilket gav skön avkoppling för att sedan krypa in i tältet. Det var ändå rätt skönt att redan vara framme i Khartoum även om jag gärna ville cyklat den sista tuffa biten på ca 300 km (kartan visade fel märkte vi i bussen).

Dagen som går ägnar vi åt våra cyklar, rengör kedjor, kugghjul och smörjer dem. Patrik ägnar sin största del åt bakhjulet som inte fungerar på ett optimalt sätt, efter ett tag upptäcker han en spricka. Han får eventuellt byta ut hela hjulet vilket inte var en roande tanke. Cykeln måste göras i ett körbart skick och vi tar eventuellt bussen till Port Sudan medan vi väntar på delar om detta behövs vilket vi lär märka. När allt är fixat kommer vi fortsätta söderut mot det ökända landet Etiopien.

//Daniel

Glöm ej att kommentera!!!

Patriks blogg

Efter några längre dagars cykling rullade jag som jag tidigare nämnt in på Luxors välkända gator, såg hästkärror med bleka vita turister och stora turistbussar fulla med turister från främst Hurugada. Kontrasten mot den senaste tiden efter jag lämnade Kairo var nu stor. Jag rullade framåt på Kairos gator, nådde snabbt Luxor temple för att svänga av mot tågstation. Jag kände igen mig, svängde in på en liten gata och ännu en sväng och nu var jag utanför hotellet där jag spenderat drygt en vecka drygt ett år tidigare.

Direkt vid ankomst blev jag igenkänd, personalen kom ihåg mig komiskt nog. Fick ett rum som jag tidigare berättat och försvann snabbt till donken för en stor burgare. Dagarna därefter flöt på, gjorde inte så mycket av det turistiga denna gång utan strövade mest runt på Luxors gator. En dag tog jag och ett amerikanskt par (som hyrde cyklar) en cykeltur på 15 km till “westbank” för att sedan avsluta med en kall god öl innan de for vidare till Hurugada. En hel del av tiden har jag spenderat med de som äger och arbetar på hostlet samt att jag pysslat med utrustningen i väntan på Patrik som jag ska slå följe med från Aswan ska dyka upp.

På kvällen den 29/1 väntade jag ivrigt på semifinalen mellan Egypten och Algeriet. Köpte mig en Egyptisk flagga och såg sedan matchen på hotellet med en del Egyptier och några andra gäster. Matchen var hård med bl.a. tre röda kort och en straff mot Algeriet som till slut förlorade med 4-0 till Egyptiernas glädje vilket märktes både på hostlet och på Luxors gator. Greppade min systemkamera efter matchens slut och begav mig ut, det var folkfest!

Barn som gamla, kvinnor som män var glada och viftade med den Egyptiska fanan med stolthet. Bilar, motorcyklar, lastbilar, ja allt som kunde rulla användes för att köra runt, blinka med lamporna, tuta och inte minst vifta med flaggorna samtidigt som de skrek ut sin glädje över segern. Eld sprutade ut från spreyburkar, någon enstaka Algerisk flagga brändes och en mängd ungdomar tågade runt i en stor folksamling för att fira. Kameran gick varm, mörkt ute med mycket rörelse hjälpte mig knappast, men med hög ISO och manuella inställningar fick jag några bra foton i alla fall. Firandet höll på långt in på natten, vilket jag hörde innan mina ögon slöts och jag somnade in långt in på natten.

Jag beslöt mig för att vänta in finalen i African Cup mellan Egypten och Ghana i Luxor där jag kände lite folk. Tidsmässigt var det lugnt, då jag skulle anlända till Aswan den 4:e, då Patrik skulle komma ner med tåget. Båten från Aswan til Wadi Halfa gick enligt all information jag fått tag i på måndagar, vi skulle åka söderut den 8:e. Dagarna i Luxor rullade iväg, tog bland annat en cykeltur runt Karnak village och promenerade runt en del i Luxor. Läste lite i min bok, drack te och någon öl blev det med i väntan på fortsättningen. En kväll blev jag uppbjuden till grannhostlet av en egyptier, drack en öl på deras takterass, snackade med en fransman och en sydkorean innan jag gick tillbaka till mitt.

Den stora dagen kom, finalen i African Cup i Angola med Egypten och Ghana. Det skulle bli stor folkfest om Egypten vann denna sista match i turneringen. Folk skulle ut på gatorna, vifta med flaggorna och sjunga. Det skulle firas större än förra matchen då det fanns mycket glädje ute på gatorna.

Nu var det dags, klockan var snart 18 och matchstart. Jag och killen som driver gick ner till Nilen och alla dess uteserveringar där vi mötte upp han kompis och ett äldre engelskt par på en av serveringarna. Matchen var olidligt spännande ända till slutet då Egypten avgjorde matchen med 1-0. Ghana hann aldrig komma tillbaka på de minuter som återstod och faktum var att guldet var Egyptiens.

Glädjen var stor vilket syntes på Luxors gator, likt efter semifinalen fast större och detta höll på länge. Var ute pa gatorna och fotade lite innan det var dags för hotellet och en bärs till. Kollade på en egyptisk kanal där de visade med stolthet firandet i Kairo och repriser från Egyptiens mål i cupen.

Dagen därpå gick jag upp runt halv nio, tog mig en härlig dusch för att sedan äta frukost. Gick sedan ner på rummet och började packa ner allt i packväskorna och bar ner dem till receptionen tillsammans med cykeln. Det var nu äntligen dags att röra på arslet igen, hade haft en viss längtan till att cykla igen, tog förvisso ett par kortare turer runt i Luxor då det kändes som om jag flög fram i och med att jag cyklade utan packning. Nu var cykeln åter fullpackad och redo för nya mål. Klockan hade dock hunnit bli kvart i tio vilket jag inte gillade.

Jag gav mig iväg mot västbanken för att komma ut från stan, snart var jag flera kilometer söder om Luxor och trampade på med stor energi i benen. Fick trampa på med racerfart en gång då en argsint hund började jaga mig, detta var andra gången detta hände mig på denna resan. Jag trampade upp cykeln i runt 35 km/h och fräste åt hunden, var även beredd på att ge den en spark om det skulle behövas. Jag fortsatte färden söderut och med några kortare obligatoriska stopp vid checkpoints fick jag till slut poliseskort efter ca 50 km, tog en längre lunchpaus efter 60 km för att njuta av lite pasta, tonfisk och apelsin. Fick dessutom lite bröd av de snälla konstaplarna som jag bredde på lite mjukost på. Hungern var ett faktum, smälde i mig lite bröd medan jag kokade pastan för att sedan avnjuta den med tonfisk och ketchup från donken .

Fortsatte söderut och cyklade på med en bra fart, kilometrarna bara försvann bakom mig och snart hade jag cyklat över 100 km, efter att cyklat 20 km till så såg jag en kyrka mitt i en by, då klockan började bli mycket så cyklade jag in mot den på byns gropiga smågator. Väl på plats så var kyrkan igenbommad och jag mötte en polis och några andra män utanför. Försökte förklara att jag ville sova där över natten, men så lätt skulle det inte bli skulle det visa sig. Fick snällt följa med polisen till polishuset där jag försökte få dem att låta mig tälta vid polishuset, meb icke. Det diskuterades att jag skulle tillbaka till närmsta staden 20 km norr vilket jag absolut inte ville, till slut så kom de överens om att jag skulle cykla till nästa stora stad med hotell i ca 50km söderut. Solen hade gått ner och jag ville inte sitta i en polisbil dessa kilometrar så jag sa att jag skulle cykla, efter lite diskuterande så lät de mig cykla, tog mig ca 10 km söderut där jag fann bergskullar efter en by. Svängde snabbt av vägen och cyklade en bit för att sedan snabbt och tyst leda cykeln bakom en kulle, till slut fann jag en lämplig plats att slå upp tältet på lagom dold av kullen och mörkret. Efter att ha ätit en apelsin kröp jag in i tältet, kände mig inte så hungrig så beslutade mig att koka lite pasta till frukost morgonen därpå och somnade till slut till lite Bob Marley.

Morgonen därpå vaknade jag runt sex, öppnade upp ytterduken och låg kvar i sovsäcken och kollade ut i någon timme. Det var ännu kyligt, så jag tog det lugnt, vid sju steg jag upp tände multibränsleköket och kokade upp vatten för morgonens te och pasta. Packade sedan ihop allt och gav mig iväg runt kvart över åtta.

Det blev en seg start på dagen, trampade på upp och nedför den kuperade terrängen. Det kändes som om kroppen ännu inte vaknat. Efter ca 25 km stannade jag till efter en järnvägsövergång, bytte ut den tomma vattenflaskan och satte mig ner vid vägkanten och njöt av morgonsolen och läste ett kapitel i min bok, klockan var bara halv tio.

Jag fortsatte att cykla söderut, det gick lättare nu efter vilan. Efter att ha cyklat ca 60 km totalt så svängde jag in på en ambulansstation för att sätta mig och kanske få lite te. Blev kvar där i ett par timmar, fick te och god Egyptisk mat som mättade hungern. Såg även på en film på deras tv medan jag vilade mig. Efter den utsökta måltiden var det nu dags att ta tag i de sista 30 km till Aswan och det slutliga målet i Egypten.

Trampade på efter några timmars vila samt med en överfylld mage. Vägen blev av bättre kvalité och jag rullade framåt, bitvis hade jag Nilen vid min sida för i andra ögonblicket ha palmer och skördemark. På andra sidan vägen var det mer brunt, bergigt, sandigt och ibland bebyggelse. Snart så rullade jag in på Aswans gator. Fann till slut ett billigt hotell som jag släpade upp cykeln till.

Nu var jag äntligen framme vid mitt slut av den första etappen, Egypten. Den enda vägen in till Sudan som är öppen för cyklister är med båt till Wadi Halfa. Där börjar cykeln åter börjar att rulla söderut genom öknen till Khartoum, huvudstaden i Sudan.

Glöm inte att kommentera .

//Daniel

Eftersom att det inte kom nagra foton i forra inlagget, sa skickar jag med nagra fran den forsta tiden i egypten pa cykel genom okenlandskap. 

Efter att spenderat två nätter i Beni Suef kröp det nu i mina ben, jag ville fortsätta. Jag hade inhandlat några burkar med tonfisk samt ett par apelsiner för de kommande dagarna. Jag råkade även finna en burk nutella vilket jag ansåg mig vara värd pga förkylningen. Jag kände för att fortsätta, packade ihop all utrustning som jag bar ner till ingången för att sedan hämta cykeln. Fäste alla packväskor av ren gammal vana kändes det som även om jag inte hade gjort detta så många gånger.

 Nu blev det dock inte exakt så jag hade tänkt mig fortsättningen av resan söderut utan jag fick snällt vänta in en polisbil som skulle eskortera ut mig från stan. Skönt att komma ut från stan på ett snabbt och enkelt sätt tänkte jag, dock så fick jag eskort längre än beräknat. Efter ca 20 kilometer stannade jag för lite lunch och bjöd herrarna i polisbilen på en läsk var, kände mig fortfarande seg men efter att ha ätit fortsatte jag min färd söderut men en polisbil ett tiotal meter bakom mig. Cyklade ca 20 kilometer till innan jag kände för ytterligare ett stopp då vid ett läskeblasklager där vi alla blev bjudna på dricka. Vid dett lagret började jag känna mig trött, kanske skulle jag tagit en till dag paus från cyklingen?

 Tänkte att jag cykla till nästa by och sätter upp tältet som låg ca 15 kilometer bort, väl där så var det en checkpoint. Frågade om det fanns något hotell, en natts vila i säng kunde vara gott då jag inte var fullt frisk ännu. De förklarade att hotellen ända till El Minya var nerlagda, försökte då få dom att låta mig tälta, men de misstyckte och jag skulle nu visst till El Minya som låg ca 80 km söderut. Att cykla var det inte heller på tal om då jag fick lasta in cykeln i en av deras pickuper. Poliserna var otroligt vänliga och nyfikna, de såg till att en ny pickup fann redo där deras gräns gick för att ta över transporten av mig. Det var inte läge att ens försöka att då stanna och slå upp tältet utan jag kom till slut till El Minya där jag åter fick kliva upp på cykeln. Problemet nu var att solen gått ner då jag fick cykla genom staden på mörkret med en polisbil i häcken. De visade mig till ett hotell som jag checkade in på för natten. Kanske de hade det på lur inte vet jag, men precis efter att jag stigit in till hotellet så började det regna, varade någon timme. Sedan gav jag mig ut på jakt efter mat. Promenerade runt en stund, köpte med mig något korvliknande hamburgare i pitabröd, färsk apelsinjuice och falafel för att gå tillbaka till hotellet och frossa i mig av alla godsaker jag funnit. Resten av kvällen besökte jag ett internetcafe innan jag blev allt för trött och slocknade totalt.

När jag vaknade dagen därpå bestämde jag ändå för att stanna en natt extra, mådde bättre än dagen innan av förkylningen. Ett annat problem som uppstått är en liten svullnad på ena tån, ena sidan av nageln. Behandlar dock detta själv med sårsprit och kompress för suga ut varet tills det blir bättre.

Jag hängde styrväskan på axeln och gick ut för att se mer av staden jag befann mig i. Promenerade gata efter gata tills jag stannade och pratade med en kille utanför en bokaffär. Det visade sig att han var jurist och hade denna bokaffär med endast böcker inom juridik. Satt hos honom ett bra tag innan jag fortsatte min väg genom den största shoppinggatan. Frästelsen var ett faktum när jag såg alla läckerheter, nybakade bullar, nybakat bröd, apelsiner, jordgubbar och ett par glas med nypressad apelsinjuice som jag skulle äta senare tillsammans med lite skön musik och en bok.

 Efter promenerat under ett par timmar så var jag åter tillbaka på hotellet, en eftermiddagsvila samt mumsa i mig alla läckerheter jag investerat värdefulla kronor i. Satte mig i en soffa utanför rummet, lastade alla godsaker på bordet och satte på lite U2 som underhållning till lunchen.

Efter detta så blev det sängen i någon timma för att vila ögonen lite till lite skön musik. Blev rastlös och gick ner till hotellets restuarang för en kopp te där jag blev sittandes till jag kände hur magen kurrade, dags för lite falafel lät det som att magen ville ha.

Under kvällen blev det fotboll (Egypt – Benin) på tv nere i hotellets restuarang och öl som släckte törsten på ett behagligt sätt tillsammans med ett gäng Egyptier och en Sudanier. Efter matchens slut blev det en sväng till internetcafeet och sedan bums i säng för att få en härlig natts sömn innan det åter var dags att hoppa upp på cykeln.

 Hoppade upp på cykeln och trampade iväg efter en rejäl frukost. Denna gång blev det utan poliseskort dock vilket var friare. Tog en behövlig paus efter dryga 35 km, drack coca cola, åt en bulle samt en apelsin samtidigt som jag njöt av solens varmande sken. Fortsatte att trampa på med den nya energin jag fått, stannade till på ett par olika ambulanscentraler för att dricka te samt att få lite socialt umgänge.

När jag väl kommer till Dairut är klockan runt halv fem, frågar i checkpointen ifall jag kan slå upp mitt tält där då jag inte funnit någon lämplig plats. Något hotell fanns det inte heller utan nu skulle få mig till Asyut, nästa stora stad ca 70 km söderut vilket jag misstyckte. Dock var det till slut bara att finna sig i att de körde mig till centrala Asyut. Först ett hotell som skulle ha us$47, men detta var omöjligt förklarade jag och de tog mig till billigt ställe för 45 egp vilket är drygt 1/10 av priset mot det andra hotellet. Väl på rummet sju på kvällen var jag lagom less på att inte få bestämma själv vart jag skulle sova etc. och betalde för två nätter. Nästa anhalt skulle Sohag, förmodligen hotell då det verkar vara ett tufft jobb att finna en plats att ta en tupplur på.

När jag väl lastat in allt i rummet, tvättade jag av mig i ansiktet samt mina händer. Satte mig ner i den mer eller mindre stenhårda sängen som nog mer skulle liknas med ett liggunderlag än en madrass. Vilket fall som helst så kvittade det ju i och med att jag skulle legat på ett. Dock var madrassen inte slät, så blåste upp mitt therm a rest liggunderlag, vips blev sängen betydligt skönare att ligga i.

Gav mig ut en sväng för internet och mat, sneglade på biljardborden på hotellet men kände mig allt för trött denna kväll. Begav mig upp på rummet, tog en varm dusch för att sedan somna in till lite skön musik och bok jag fann på golvet morgonen därpå.

Jag steg upp och gjorde i ordning mig för en promenad, kom till en torggata jag började gå upp för, kände lukten av fisk. Magen kurrade, snart dags för lunch. Fortsatte gatan uppåt, den slingrade sig likt en orm och kryllade av människor, dock inte av några turister vilket värmde mig. Fick en tillbakablick från somras då jag och ett par goda vänner fiskade och åt grillad aborre, min mor mailade en bild från tillfället igår och när jag åter strövade förbi stället där de grillade fisken kunde jag inte annat än att stanna och titta in med en hungrig blick. Runt stället var det tjockt med folk, började prata med ett par killar i tonåren som fixade fram två rejäla fiskar och bröd till mig for ett hyggligt pris som 9 egp. Skulle bli härligt att äta färsk fisk från Nilen istället för lagrade tonfisken i konsevburkarna som låg i mina packväskor tillsammans med ett kilo pasta. Sa hej då och tackade dem för pratstunden innan jag satte kurs mot hotellet. Kunde bara se fiskmåltiden framför mig, stannade till och köpte färsk mangojuice och kom sedan till hotellet. Rensade bort alla ben, hällde på lite citronsaft över fisken och började med min efterlängtade festmåltid.

Resten av dagen spelade jag biljard med ett par tonåringar, läste ut en bok och promenerade runt lite till i staden innan det blev dags för middag, kött och ris som nästan smälte i munnen min.

Under kvällen gick jag igenom cykeln, packade samt gjorde ett besök på ett internetcafe. Min inflammation på tån hade även den gått ner efter lite ompysslande med sårsprit och dylikt under några dygn.

 Dagen startade lite si sådär, hjälmen var borta. Den bör försvunnit mellan alla byten av polisbilar dagen jag ankom till Asyut. Inget att göra åt saken, bara att se framåt. Väntade in den polisbil som skulle eskortera mig till en början, när den väl kom började jag trampa på. Kom ut från stan och efter 10 km var det dags för morgonteet. Sedan rullade det på med korta stopp ett par gånger för en kall god sprite och några 5 minuters break. I en by körde polisbil ifatt mig och gjorde ett tecken för att vänta, en större folksamling hade samlats, kom dock igenom smidigt utan att något hände. Tänkte tillbaka på den nyhet angående oroligheter som hade hänt för ett för några veckor sedan som jag snabbt fick nys om av mor min när jag ännu inte lämnat svensk mark. Resten av biten gick som smort, kilometrarna bara försvann och snart rullade jag in i Sohag för att stanna över natten, polisen hade inte lämnat mig en sekund ur sikte denna dag och när jag i checkpointen ville sätta upp mitt tält blev det ett bestämt nej. Blev eskorterad mellan ett flertal hotell, alla var fulla. Snurrade nog runt i någon timme innan jag kom till ett hotell med rum. Priser var chockerande, nåja för min budget gick detta inte då 200 egp var vad 2 dagar kostade totalt med mat osv. Diskuterade med gubben på hotellet på knagglig engelska och försökte få att jag fick sätta upp tältet någonstans, men både han och poliserna suckade och skakade på huvudet. Till slut sa den skojfriska gubben att vi kunde gå till mitten dvs 100 egp vilket jag sa ja till även om jag tyckte set var lite väl mycket ändå, en hel dagsbudget.

Ledde in min cykel, tog med mig alla packväskor till rummet. Kollade på mig själv i toalettspegeln och log, idag hade jag avverkat 110 km vilket var 30 km mer än mitt förra på 80 km även om inget av dem är något extremt i distans. Hade även ökat på medelhastigheten med runt 5 km/h till 20 km/h.

Gick sedan ner till receptionen och en kille runt 20 år stod där. Frågade efter internet men det visade sig att det inte fann något i närheten, men han skulle fixa nåt ändå eller vad han och de andra diskuterade på arabiska. Log och tackade samt följde med killen, vi gick i ca 10 minuter (rask takt) för att till slut hitta ett ungdomsställe med ett gäng datorer, grabbarna delade mer än gärna med sig av en dator, te och en kaka. Kollade mailen osv. samtidigt som jag snackade med dem en stund innan vi åter skulle tillbaka till hotellet, var nu trött och hungrig. Tillbaka till hotellet tog jag mig en varm renande dusch, åt en macka med mjukost samt en burk tonfisk innan jag la mig i sängen för att slappa framför teven och den engelsktalande kanalen FoxMovies tills jag somnade in.

 Morgonen därpå var jag pigg, vaknade redan vid 6 och slötittade på karate kid II tills det var dags att stiga upp runt 8, vid kvart i nio satt jag på cykeln och fick poliseskort ut från staden, cyklade ca 45 km innan jag stannade, det var dags för lunch samt att för första gången denna resa använda det nya multibränsle kök jag delvis fått sponsrat av Get Out. Kopplade in bränsleflaskan och pumpade fram bränslet innan jag tände köket, nu var det dags för pasta, tonfisk, bröd och mjukost tillsammans med lite ljummet vatten. Till efterrätt fick det bli en apelsin medan jag plockade ihop allt igen. Med en riktigt mätt mage så skulle jag fortsätta de sista 45 kilometrarna till Nag Hammadi. På vägen dit stannade jag till och köpte en burk med sprite och ett par chokladbitar vilket visade sig vara dagens bästa beslut efter den lagade lunchen.

 Väl i Nag Hammadi så var hotellen allt för dyra för min budget, kände hur mitt småländska ekonomiska och viljestarka blod strömma genom min kropp. Hade nu cyklat ca 90 kilometer och kände mig småtrött, men med lite mutor som chokladen jag köpt några timmar innan tog jag några rejäla tramptag, snart så rullade jag fram kilometer efter kilometer. Solen höll på att gå ner och krafterna sinade dom med. Det var ca 20 kilometer till Qena när jag jag svängde in till en ambulansstation där jag bjöds på härligt te samt en sängplats. Ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till i de vildaste drömmar i detta läge då jag avlagt ca 130 km denna dag. Under någon timme lekte jag med barnen som bodde runt stationen för att sedan fota dem vilket de gillade skarpt.

Efter detta bjöd de fyra ambulansmännen på mat, vilket smakade grymt bra måste jag erkänna. Även de bruna bönorna som jag aldrig riktigt fastnat för slank ner lätt och sedan fick jag ytterligare en kopp te. Klockan var nu ca 19 på kvällen och jag kunde slockna vilken sekund som helst kändes det som. Kändes underbart att jag cyklat så pass långt som jag ändå gjort för kommande länder söderut. En tanke som slog mig när jag låg i en av sängarna på ambulansstationen var att detta var en mer eller mindre lika långt till Västervik från Nässjö, dvs till min bror.

Denna natt sov jag gott kan jag garantera, på morgonen vaknade jag vid åtta för att tvätta av mig och packa cykeln. Tog en kopp te med en av sjukvårdarna och njöt av morgonsolens strålar som kom rakt mot oss. Efter att suttit där en stund gick jag in och bar ut cykeln, tackade alla fyra och började trampa österut mot Qena. De hade trott att det var drygt 70 km till Luxor, så med ny krafter var jag på väg. Dock så visade det sig att jag hade en kraftig och jobbig motvind de två milen till Qena vilket jag svor över, till slut ankom jag dock till staden som jag cyklade igenom för att sätta kurs mot Luxor med all dess historia. Dock var det varken “Valley of the King” eller “Valley of the Queen” som lockade utan en stor fetingburgare på donken. Var i Luxor för drygt ett år sedan så nu såg jag det som en vilostad utan massa krav.

 Under cyklingen från Qena till Luxor visade det sig snabbt att några 70 km inte räckte långt utan att denna dagsetapp skulle bli mellan 90 och 100 km vilket jag suckade över. Trampade på i ett hyggligt tempo, skippade lunchen då jag blev less på alla barn som hela tiden skrek “money money” efter mig, dock blev det ett par stopp för kex, läsk och apelsin. Nu började även turisterna lockas fram med de enorma AC-bussarna som dundrade förbi mig titt som tätt. Efter många timmars cyklande kom jag till en bro som jag cyklade över som ledde in till Luxor. Efter en stund började jag känna igen mig och det gjorde även en kille på moped som hade arbetat i köket på en restuarang förra året då jag var här. Han började prata med mig medan jag cyklade och sa “you were here one year ago??”. Jag skrattade till och nickade, jag fortsatte till Luxor temple där jag svängde av mot tågstation och sedan in till en liten gata där hotellet jag sist bodde på låg. Väl framme såg jag lite barn leka och när jag kommer fram till dörren så ser en av arbetarna mig och välkomna mig åter, även han och de andra kände igen mig.

Bär upp cykeln och resten av utrustningen till mitt rum på andra våningen för att sedan tvätta av mig. Hade bränt mig lite på nostippen märkte jag och grymtade till av trötthet. Huvudet spelade nu mig ett spratt, dusch eller donken..? Magen knorrade så fick bli en burgare innan duschen.

Kändes super att vara mätt och ren efter de sist tre dagarnars cykling. Nu var det bara vila som stod på mitt schema.

//Daniel

Glöm inte att kommentera!!

Vad hade jag gett mig in på, cykla genom en kontinent. Galenskap? Om andra kan göra det så kan jag göra eller? Vad händer första dagen, hittar jag något boende eller kanske någon tältplats? Frågorna var många i mitt huvud och starkast under den sista frukosten i Kairo. Nu var det verkligheten, låta ödet avgöra vart någonstans jag ska sova äta och skita.

Snabbt kom jag tillbaka till nuet när jag råkade tappa koppen teet på golvet, glasskärvor flög och teet skvätte. Här satt jag och skämdes för att jag drömt bort mig så pass att jag inte ens kunde hålla en kopp. Torkade upp allt snabbt och åt upp resten av maten innan jag steg upp. Packade cykeln och kramade de jag kände hejdå.

Jag drog ut cykeln från hostlet och viftade till mig en taxi. Slängde in packningen i baksätet och band fast cykeln på taket. Vi åkte till utkanten av Kairo där han släppte av mig vid en större väg. Slängde på alla väskor på cykeln, tog på mig hjälmen för nu var det inte längre en dröm om äventyr utan på riktigt.

Hoppade upp på cykeln och tog ett första tramptag. Sakta men säkert blev bebyggelsen mindre, efter någon timme så stannade jag till på en bensinmack där jag köpte på mig vatten och en enlitersfanta. Fortsatte ut i öknen då det bara var jag, vägen och en del andra fordon. Cyklade ett tag till jag fick svänga av då ett gäng poliser vinkade in mig, de visade en stol dör de ville att jag skulle slå mig ner vilket jag inte misstyckte. Efter ett tag erbjöd den mig lite bönor, men tackade snällt nej då jag inte var hungrig och ville lägga några till mil bakom mig innan lunch/middag.

Efter att cyklat ca fem mil stannar jag till vid en vägkrog där jag åter möter en av poliserna som jag träffat ett par mil innan. Slår mig ner vid hans bord och snabbt samlas alla där inne i närheten av mig och är grymt nyfikna på vart jag kommer ifrån och vart jag ska cykla. Får in ett stort lass med mat som jag inte lyckas att äta upp, köper även med mig ett par paket mariekex vilket kan muntra upp humöret och ta fram de sista krafterna. Minns för dryg 10 år sedan när jag gjorde lumpen hur dessa gjorde susen, varför inte fortsätta på ett vinnande koncept?

Efter detta fortsätter jag min tur söder ut, mil efter mil cyklar jag. Får göra ett par stopp för vatten och vila kroppen i ett par minuter. Solen börjar sakta gå ner och bestämmer mig för att hitta en tältplats, vilket inte var det enklaste då jag ville ha den lite gömd. Till slut finner jag en okej plats och slår upp tältet mitt under solnedgången. Låser cykeln och kryper in i tältet medan jag låter ena sidan vara öppen så att jag kan njuta av solnedgångens vackra ljus på himlen innan jag stänger till tältduken.

Hade under min första dag cyklat ca 8 mil. Att krypa ner i sovsäcken och sträcka ut kroppen var underbart. Klockan var ju endast 18, mörkret hade fallit in och funderingarna på att läsa i en bok fall snabbt bort i förmån till sömn. Somnade och vaknade till lite efter midnatt. Gick ut i nattkylan och sträckte på mina ömma ben. Det kändes helt klart att det cyklats åtta mil, en sak kroppen inte var van vid.

Morgonen därpå runt halv sju hade det ljusnat, dock hade inte solen gått upp. Jag kröp ur sovsäcken huttrandes då skillnaden var stor, inte befann jag mig i varma Egypten? Bestämde mig för att packa ihop allt och fortsätta till El Faiyum som inte borde vara mer än ca 20 kilometer bort. Tog upp ett paket kex som jag fäste på styret och fortsatte min färd söderut. Träningsverken jag hade känt efter midnatt var mindre, dock kände jag mig stel i hela kroppen och lite snuvig. Allmänt orkeslös och frösen då värmen ännu inte hade infunnit sig. Vid klockan nio var jag framme vid El Faiyum, stannade till för att värma mig med en kopp te innan jag fortsatte färden söderut.

Jag fortsatte färden syd-öst mot Beni Suef och Nilen. Landskapet nu var som helt förbytt, från öken till gröna odlingar och byar titt som tätt. Vägen var även den betydligt mindre och trevligare att cykla på. Sakta rullade jag framåt och hejade på folk. Stannade till ibland för att bara sätta mig på backen och njuta av landskapet. Längs vägen gick även en biflod till Nilen vilket gjorde det mer naturskönt.

Närmade mig till slut Beni Suef och blev invinkad av ett par poliser som undrade vart jag var på väg. Förklarade att jag sökte efter ett hotell. De pekade åt vilket håll jag nu skulle cykla och jag begav mig ditåt. Efter att frågat ett dussin folk så mötte jag en kille, säkerhetsvakt på några av de större hotellen i Sharm el-Sheik som nu visade mig vägen till ett prisvärt hotell.

Tog rummet utan att kolla på det först och kånkade upp allt utan cykeln som jag fick ha i ett rum på bottenvåningen. Jag tog mig en skön dusch för att sedan inta sängen, sov i ett par timmar innan jag vaknade utsvulten. Kände mig kraftlös och beslöt mig att äta middag på hotellets restuarang, en halv kyckling, ris, sås, bröd, sallad och en stor kall öl. Blev den dyraste måltiden hitills (50egp) men ack så välbehövd och värd pengarna just då i alla fall.

Resten av dagen och kvällen spenderade jag på rummet framför teven som ingick. Vaknade dagen därpå något bättre, men beslöt mig snabbt för ytterligare en natt på hotellet för att samla krafter och för att bli frisk från förkylningen.

Tyvärr så kommer inga foton nu då jag bara har tillgång till wifi och min iPod Touch, men kommer upp inom sinom tid .

// Daniel

Efter att lämnat hemmet i lilla Nässjö satt jag på tåget mot Lund som var försenat i en timme. Kramade familjen hej då och lastade på cykel och resterande packning på lämplig plats i närheten av mitt säte. Nu gled jag mot nya äventyr, en ny resa. Resfebern hade inte kommit ännu, men ändå fanns det en känsla som jag hade för ett flertal år sedan nämre våren 2005 när jag lämnade Sverige för min första resa ensam med ryggsäck. Nu var det som att ta oskulden igen, testa på något nytt outforskat på sätt och vis. Bli utelämnad till mig själv, utrustningen och länderna jag kom till. Visste jag vad jag gav mig in i? Fått en hel del tips och inspiration längs vägen hit och känner en stor drivkraft att testa på långfärdscykling som resesätt, fan detta ska bli fett tänkte jag när tåget till slut anlände till Lund.

Caner, en vän jag träffade i Istanbul mötte upp mig och tillsammans släpade vi mitt bagage till hans studentrum nära stationen. Vi tog oss en promenad efter detta för att bland annat köpa ett tält jag lagt undan, MSR Hubba Hubba. Dagen därpå var det fika och puben som hägrade tillsammans med diverse vänner som bor i Malmö och Lund innan det var dags för sista natten på länge i Sverige.

Morgonen därpå var det dags att ge sig iväg, hoppade på tåget till Kastrup för att sedan checka in allt, ett visst pirr kom då funderingarna på hur mycket övervikten skulle kosta. Notan slutade på ca 450 SEK för den extra väska jag hade med mig. Betalde och checkade in allt. Snart var jag ombord på planet till London för att nästan landa direkt.

En lång väntan på Londons största flygplats blev det, dock kunde jag inte låta bli att köpa en 15-årig Glenfiddich samt ett par hörlurar. Spenderade resten av tiden med en uberdyr hamburgare, musik och en bok.

Flyget till Kairo blev en fröjd, bra med benutrymme, vitt och rött samt whisky tillsammans med god mat. Han med en film och lite i boken innan jag var framme i Kairo. Nu var det bara näst problem, hade allt kommit fram? Jo båda mina kollin kom fram på bandet, när jag greppade cykelkartongen fick jag många blickar och någon kommentar med undran på innehållet. Fann min taxi som jag delade med tre andra plus chaffören då. Packningen då, jo bilen var fylld till max samt att 2/3 av kartongen stack ut från bagagen.

Äntligen var jag framme, seg efter resan och alkoholen på flyget. Hälsades välkommen av personalen på hostlet som genast kände igen mig. Vi satt uppe någon timme och diskuterade en massa.

Dagen därpå var det dags att börja meka med cykeln. Pulsen ökade på nån sekund när jag inte kunde finna mitt multiverktyg… Hade jag glömt de hemma? Hade det försvunnit på flygplatsen? Det visade sig till slut att den hade glidigt djupt under sängen vilket jag såg efter några timmar. En förbaskat skön känsla infann sig i kroppen medan jag började skruva ihop cykeln.

Efter att Spenderat några dagar med allmänt fix med cykeln gav jag mig till svenska ambassaden för att få ett brev jag måste ha till mitt sudanvisum senare samt att jag åkte till Ethiopiens ambassad eller rättare sagt trodde jag att jag åkte dit. Det visade sig efter någon timme att ambassaden hade flyttats och greppade snabbt en ny taxi som tog mig till rätt adress. Väl där insåg jag mitt andra misstag, passfotona låg kvar på hostlet. Tog en taxi tillbaka för att hämta de förbannade foton och sedan tillbaka efter en vilostund (pappersarbete med visum är nog det värsta jag vet) betalde, lämnade passet och formuläret för att få visumet redan dagen efter.

Med visum och papper från två ambassader köpte jag på mig lite tonfisk och pasta för komma de äventyr det var nu snart dags att ge sig av. Målet var att ta taxi till Saqqarah vilket jag gör imorgon eller i övermorgon.

//Daniel

Ps. Glöm ej att kommentera

Nu är det dags, cykeln och den resterande utrustningen är nedpackad i en cykelkartong samt i min ryggsäck. Livet och planerna har varit turbulent den sista tiden, Giselle som jag planerade resan med hoppade av och jag valde att fortsätta med planerna fast ensam medan andra personer dök upp mitt framför näsan på mig vilket är glädjande. För ett par dagar sedan beslöt sig en kille från Stockholmsområde Patrik att hoppa på min resa en bit. Han hade planerat att cykla genom Mellanöstern och Kina med en norrbagge, men beslöt sig att följa med mig en bit genom Afrika istället. Han liksom jag är sugna på att vandra och klättra lite i bergen runt Kenya och Tanzania.

Vill tacka alla mina goda vänner för ert stöd under den långa arbetsamma höst samt de företag: Get Out, Cykodel, Hegethorns Foto, Vistaprint, BBD och min far Dennis som valt att sponsra mig på olika sätt. Vill även tacka er andra långfärdscyklister som gett mig tips och energi för att ta min cykeloskuld och cykla dessa mil genom Afrika.

Vill även tacka er som följer min resa genom bloggen genom att jag ska försöka uppdatera den så ofta jag kan med vackra foton och text. Mellan de större inläggen på bloggen kommer ni att kunna se kortare notiser genom twitter som även syns på bloggen och viss statistik som jag uppdaterar kontinuerligt. Ni kan även följa mig längs kartan som jag kommer att rita en linje den väg jag cyklar. Kartan kan förstoras och förminskas för att få en maximal överblick på vilka vägar och vart jag befinner mig.

Imorgon fredag startar min resa söderut med X2000 till Lund där jag stannar till Söndag morgon då flyget från Kastrup tar mig till Egyptens huvudstad Kairo. Väl där blir det att skruva ihop cykeln och umgås med mina egyptiska vänner under några dagar innan jag hoppar upp på cykeln och trampar iväg söderut mot nya äventyr.

Glöm inte att kommentera och prenumerera på bloggen.

//Daniel

Observera att detta är en enkel grovskiss på vart jag ska cykla och mycket kan ändras!