Vi hade tagit oss ut till sista byn innan vildmarken tog över, spänningen växte inom oss under den sista natten där vi låg och sov i våra hängmattor. Hur skulle turen till Borneos hjärta bli? Magen pirrade något samtidigt som förväntan och längtan var enorm innan ögonen sakta föll ihop och drömmarnas värld tog över medvetandet. Solen steg upp, hängmattorna rullades ihop, packningen packades ner. Det var dags, vi skulle ta de första stegen ut mot det vilda…


_MG_8696.jpg

_MG_8704.jpgTimmen var slagen, packningen var nerpackad och vi steg ner i båten för sista gången på flera dagar. Båten tog oss längre in genom en mindre biflod tills det tog stopp. Jag hoppade ur båten ner i vattnet och hade nu vatten upp till knäna medan jag hjälpte och putta på båten. Taggad som få slängde jag på mig ryggan och började vandra nedströms utan en tanke på vad som kunde dölja sig under ytan. Vandringen gick genom olika floder där vattnet ibland kunde vara nära inpå upp till bröstet vilket gillades av Patrik och mig. Floden slingrade sig likt en orm medan vi följde den, vi genade ibland genom djungeln och fick hugga oss igenom den täta vägg av vegetation med machetes.

_MG_8702.jpg

_MG_8709.jpg

_MG_8706.jpgVåra guider och bärare var experter på området kan man minst sagt säga, den led vi nu följde användes bara någon gång i månaden och i våra ögon helt dold, men för dem var den lika tydlig som en motorväg var för oss kändes det som. Helt plötsligt kunde vi svänga av från floden och gå uppför flodbädden, vilket vi aldrig själva skulle klarat av. Blöta, svettiga och smutsiga fortsatte vi färden nedströms den bitvis starka floden som ibland tog tag i fötterna så att man nästan flög ner i floden tills vi kom till ett mindre vattenfall där vi gjorde halt. Ett perfekt ställe för lite bad och lek enligt Patrik och mig. Vi la våra ryggsäckar på flodbädden och skulle hoppa i vattnet då jag hörde ett skrik. När jag vände mig om såg Patrik halvt skräckslagen ut i ansiktet och kollade innanför sina kalsonger och skrek att en blodigel sugit sig fast på hans pung vilket han ogillade skarpt. _MG_8714.jpgJag ropade dit en av våra lokala guider som snabbt tog bort den. Det gav många skratt för oss alla utan kanske då Patrik som för tillfället var lagom road av blodiglar på intima ställen. Vi andra blev nerviga och undersökte våra kroppar efter dessa små elaka blodsugare då vi inte ville hamna i samma sits som Patrik. Efter att ha lugnat ner oss och badat fortsatte vi färden med kortare stopp för att dricka vatten, äta kakor och njuta av stillheten. På ett av våra stopp drack vi vatten direkt från lianer vilket var en mäktig och annorlunda upplevelse då färskt vatten är en otroligt viktig del av för att överleva. Även växter fick vi testa på att äta under vår vandring längs floderna.

_MG_8719.jpg

_MG_8740.jpg

_MG_8741.jpg
_MG_8725.jpg Vi nådde en fin flodbädd där floden delade på sig för att äta lunch. Maten slukades snabbt av våra hungriga magar, energin behövdes då snart skulle lämna floden för att ta oss uppåt kullarna. Vi var mätta, rena och redo för en ny etapp i djungeln. Det skulle bära uppför och vara hel annorlunda mot det vi varit med under dagen vilket vi såg fram emot. Vi lämnade floden för att klättra uppför kullen, en kulle som skulle visa sig vara brant och hög. På vissa ställen fick man mer eller mindre krypa uppför och använda sig av träden och dra sig upp. Ett svettigt och mödosamt jobb vill säga, men samtidigt härligt. Vi fortsatte att gå uppför tills vi kom upp till toppen med hopp om en härlig vy över djungeln så såg vi knappt några solstrålar på grund av det täta taket av de magiskt stora och höga trädens kronor som gav oss skydd mot både sol och hetta. Bieffekten blev även vyn som jag längtat efter, men man kan inte få allt här i livet. IMG_2472.jpgEfter en lång stunds vila vilket vår tolk gladdes åt då hon kämpat som aldrig förr uppför denna branten fortsatte vi sakta nedför, våra kära bärare sprang både nedför och uppför i en takt som var betydligt högre än vår trots tre gånger så mycket packning vilket imponerade på oss. Vi kände oss mer som klumpiga elefanter i jämförelse, dock så var de mer vana vid vegetationen och var ute i djungeln dagligen jämfört med oss två blekfisar från Sverige. Med glada miner och starka ben traskade vi på och skämtade så gott de gick med våra guider trots språkbarriären. Med kroppen och enstaka ord kom vi långt och vi alla skrattade gott i tid och otid.

IMG_2471.jpg
_MG_8749.jpgEfter en hel dags vandring var vi framme vid nattens läger, våra guider började hugga bort sly och småträd i förmån till vårt läger. Patrik och jag var ivriga på att få bada i ån som låg ett tiotal meter ner för en brant. Vi var bestämde oss för att gå ner trots att vår tolk tyckte det var en dålig idé, vi ville ner till vattnet! Vi började klättra ner bland rötter, sten och småträd. I vissa fall så lossnade en sten eller rot vilket inte var det bästa då fallhöjden var allt för stor. Vi tog oss dock ner till slut och njöt av det kalla vattnet. Tvättade och svalkade av oss då svetten hade strömmat ur våra kroppar. På vägen upp hände det som inte fick hända. På ca två meters höjd lossnade mitt grepp och föll rakt ner i avgrunden. Tur i oturen missade jag alla vassa stenblock och fick bara lite rivsår och några ömmande ställen. _MG_8752.jpgEfter fallet tog vi oss försiktigt upp till lägret där vi nu satte upp våra hängmattor. När solen gick ner och mörkret svepte in började ett ljud likt ett brandlarm tjuta genom djungeln. Insekterna och djuren startade allihopa på en gång och ljudet var öronbedövande till en början innan man vant sig. Även våra svettiga kläder som vi hängt upp på tork fylldes av bin som sög i sig av vårt svett. Resten av kvällen gick åt till att dricka, äta och diskutera olika värdsliga ting innan det var dags att sova.

Mitt ute i Borneos djungler sover vi nu i hängmattor någon meter över marken i skydd från insekter och djur. Vad hände på morgonen, inom kort kommer fortsättningen…

Se mer foton i galleriet! 

Fortsättning följer…

One tree, one world UF

[AFG_gallery id=’10’]