Förväntan var stor på vad som skulle hända sista veckan i Sverige. De sista arbetsdagarna försvann och avslutade detta med en after work med goda vänner. Dagen var kommen, resan mot West Kalimantan skulle påbörjas med tåg till Kastrups flygplats för att sedan med flyg osv under de två närmsta dygnen vilket inte lockade lika mycket.

_MG_8437.jpgJag mötte upp Patrik på tågstationen i Nässjö, två mindre ryggsäckar var packade med det viktigaste så som hängmatta, kängor och lite kläder. Tåget var förstås något försenat, men ingen av oss hade trott något annat efter de senaste årens förseningar i svenska tågtrafiken. Vi hade dock god marginal och tog den ca 10 minuter långa förseningen med ro. Ombord på tåget fann vi våra platser och slog oss ner en kort stund innan vi bytte tåg. Efter ett par timmar på tåg var vi nu på planet på väg till Dubai spända av  förväntan. Regnskogen och Dayakfolket som vi var ute efter närmade sig med stormsteg. Efter att spenderat en natt på Dubai flygplats och ytterligare en på Jakarta flygplats var vi äntligen framme i Pontianak, West Kalimantans största stad efter över två dygns resande. Tröttheten var enorm efter dessa dygn och en säng lockade mer än något annat. Efter några timmars sömn gav vi oss ut för ett mål mat och ett par kalla öl. Whiskyn som vi hade tänkt köpa på Jakarta flygplats misslyckades totalt, vi kunde inte finna en enda droppe. Även i Pontianak var det lugnt i fasen att finna dessa dyrbara droppar och pluntan fick bli tom till våran förtret.

_MG_8474.jpgDagen därpå tog vi en taxi ut till flygplatsen igen för att ta ett flyg till sista utposten, Putussibau. Staden är belägen nära Borneos hjärta i West Kalimantan och är en vanlig utpost för trekking i Borneos inre. I vår research hade vi funnit att WWF hade ett kontor i denna stad som vi dagen därpå sökte upp. I och med att vi valt att inte förboka något innan ankomst påbörjade det mödosamma arbetet att finna guider och information hur vi kunde ta oss ut i den djupa regnskogen. Att inte kunna prata Bahasa (Indonesia) visade sig bli ett hinder på vägen, men samtidigt inget omöjligt hinder. Vi fann en av huvudpersonerna på WWF’s kontor, Hermas som även hade startat upp ett företag inom ekoturism i Putussibau. Vi satte oss ner med honom för att diskutera vad vi kunde göra, vi ville snarast in i regnskogen för vandringar längs floder, kullar och all grönska. Han förklarade att inom ett par dagar skulle en annan kille, Matiah från Italien komma för att göra en tredagarstur i regnskogen med en engelstalande tolk vilket vi kunde få hänga med på, dock kände både Patrik och jag att det var lite kort tid och blev då erbjudna att förlänga turen efter att Matiah åkt hem. Efter diskussioner om innehållet och priset tog vi varandra i hand och inom några dagar skulle vi vara ute i det vilda.

_MG_8533.jpg
Nästa dilemma löste sig väldigt fint då vi inte ville slösa bort 3-4 dagar i Putussibau som vi redan promenerat igenom ett antal gånger och funnit både svårigheter till att finna aktiviteter till att finna kall öl för att släcka törsten med. Hermas insåg snabbt att det skulle vara ohållbart att låta oss stå att trampa på samma ställe och visade oss det finaste av mänskligheten vilket är generösitet. _MG_8540.jpgHan bjöd in oss till sitt hem för bo i deras Dayak longhouse under vår väntan vilket vi snabbt tackade ja till. Dagen därpå var på plats och träffade hans familj samt de andra i stammen. Svettiga och sugna på ett bad frågade vi snabbt om det var möjligt att simma i floden och ifall det fanns krokodiler och dylikt att akta sig för. Med ett skratt så sa han att det var lugnt. Snart hade han visat oss ner och det dröjde inte länge innan vi båda var i den strömma floden och plaskade runt. Dagarna spenderade vi med bokläsning, promenader samt att vi hjälpte Hermas vid hans nybyggda hus dit han skulle flytta med sin familj i framtiden. En kväll togs det fram en alkoholhaltig dryck som kallades för ”toa” eller något liknande. En billig dryck gjord på naturens resurser och som ger hemska bieffekter i form av baksmälla utan dess like. Den kväll vi köpte litervis av denna dryck och bjöd grannskapets herra samtalade vi så gott det gick med kroppsspråk och enklare engelska fraser. Vi fick bland annat fram att de hade ätit sin fiende för ca 5-6 år sedan under ett krig mellan två stammar vilket fashinerade oss. IMG_2465.jpgDagen därpå gick vi upp lika tidigt som de andra dagarna vilket var när solen gick upp. Huvudena var otroligt tunga och vi fick lägga oss på golvet ett tag för att vila ut. Vi skulle åter ner till floden och frågade för skojs skull igen om det verkligen inte fanns några krokodiler där och fick då svaret att inga dödsfall hade inträffat där, dock i Putussibau några kilometer nedströms. Genast blev vi något nervös då vi hade plaskat med fötterna i vattnet på en flotte likt beten på en krok.

Efter dessa dagar hos Hermas var det nu dags att fortsätta resan mot Borneos hjärta och in i djungeln.
Se mer foton i galleriet! 

Fortsättning följer…

[AFG_gallery id=’10’]