Blog Entry

Öken, punkteringar och hetta på vägen till Khartoum

February 17, 2010 by Daniel Peterson, under Africa 2010.

Dagarna försvann in Aswan, jag fick mitt visum till Sudan och snart befann jag mig på färjan, dock så gick inte denna korta tripp så lätt som man kan tro.

Patrik anlände och satte ihop sin cykel för att vid dagen därpå packade ihop allt för att flytta till ett annat hotell. Där träffade vi på ett tyskt par som cyklat från Kapstaden och norrrut som vi fick lite tips av och umgicks med dessa en stund. Vi träffade även en annan cyklist, Adam som är från England och cyklat från London och även han är på väg ner till Kapstaden. Vi hjälpte Adam att fixa hans nya bakhjul han fått ner till Aswan med hjälp av en tjejkompis som tagit flyget ner. Fick även visumet snabbt och enkelt från den Sudanska konsulatet på söndagen för att sedan köpa biljetter till färjan. Vi mötte även några andra overlanders som skulle köra söderut efter båtturen till Sudan.

Hit hade allt rullat på smärtfritt ända från Kairo förutom min förkylning och alla poliser då. Nu är det så att resa utan problem lätt blir lite långtråkigt och samma sak att cykla utan att få tex punktering. Som sagt så tog jagfölje med Adam och Patrik mot färjan, vi trampade på ca 8 km för att sedan få en oväntad vila, Patrik hade fått punktering! Han pumpade upp däcket då det borde varit ca 12 km till färjan för att laga däcket där, men redan efter några kilometer då vi även inser att vi cyklat fel får han byta ut sin slang. Adam cyklar vidare mot färjan för att komma i tid och för att meddela att vi blir lite sena. När vi väl bytt slang och pumpat upp däcket rullar vi mot färjan, vi frågar efter vägen och till slut så börjar vi cykla uppför, ja en uppförsbacke som aldrig verkar ta slut. Skulle kunna jämföra den med Göteborgsbacken i Jönköping vilket är en utmaning i sig. Väl uppe så rullar vi neråt för att snart komma in i en by, jag cyklar först och Patrik ett tiotal meter bakom mig då jag plötsligt hör ett skrik och en mängd svordomar, Patrik har fått en sten i ryggen. Tankarna gick direkt till det ökända landet i söder som vi båda hört många historier ifrån. Allt ifrån vackert berglandskap till stenkastande ungar vilket tär på humöret en aning. Vi cyklade vidare utan att stanna, svängde ner mot vattnet där vi trodde färjan låg. Som sagt att tror hjälper föga om man är vilse vilket vi nu åter var. Vi var nere vid en stor damm eller vattenkraftverk och suckade. Cyklade upp mot en bro och frågade polisen som pekade snett neråt mot färjan. Vi såg färjan, krafterna kom snabbt tillbaka och vi rullade neråt.

Nu var det dags för det klassiska pappersarbetet vilket jag avskyr mest av allt inom resandet, men som är ett ont måste. Vi ledde cyklarna till en säkerhetskontroll där de skull scanna alla väskor, när de fick syn på Patriks kniv så frågade de honom om han var en terrorist vilket var ett svepskäl för att tigga till sig kniven vilket de lyckades att göra. Nästa kontroll var biljetterna som de tog, däreftter missade vi kontrollen där vi skulle få nya som vi märkte en stund senare väl inne vid passkontrollen. Gick tillbaka efter lite skämtande med polisen och fick våra biljetter och passen stämplade. Äntligen var vi vid färjan, men vi ska inte gå händelserna i förväg då Patrik nu hade fått en ny punktering, denna gång på bakhjulet. Två punkteringar påse första 32 km måste ändå vara rekord eller? Åter igen pumpade Patrik upp sitt däck och rullade ner cykeln de sista metrarna, lyfte ombord dem på färjan och fick upp dem på översta däck där Adam hittat plats för sitt hubba hubba tält. Jag satte fast min cykel mot relingen medan Patrik satte den upp och ner för att senare kunna meka med den.

Färden genom Lake Nasser gick smärtfritt, vi åt lunch på färjan och snackade med diverse folk så som Egyptier, Sudanier och andra västerlänningar. När solen gått ner blåste vi upp våra thermarest och och kröp ner i våra varma sovsäckar. Där låg vi och kollade upp mot den sjärnklara himlen med alla tusentals sjärnor, hur vackert och fridfullt som helst. Natten gick och en evig väntan på att komma till Wadi Halfa i Sudan. Väl av båten efter allt organiserat kaos tog jag och Patrik följe med vår nyfunne vän Adam och cyklade till byn Wadi Halfa några kilometer söder om den sk hamnen som mer liknande en nergången rejälare brygga med en halvt söndrig pråm fastsatt vid sidan av den. Vi var snart inne i byn och fann snart de andra västerlänningarna som funnits på båten utanför ett enklare hotell, Adam gick in och kollade på rummen vilka var rätt enkla men helt klart helt okej för oss och priset för mindre än 3 dollar vardera. Jordstampat golv, fyra sängar och ett bord i mitten där vi slängde in all packning och startade ett av köken för att få i oss mat. Kontoret där vi skulle registrera oss hos hade stängt och vi bestämde oss för att ta det lugnt och fixa allt pappersarbete dagen därpå.

Vi steg upp och gick till en restuarang bakom hotellet och fann några av de andra västerlänningarna äta frukost, fick en del tips av dem angående all pappersexersis samt att klockan var +1 timme mer än Egypten, hölt plötsligt hade vi förlorat en timme vilket vi inte jublade över. Vi gick till myndighetsbyggnaden och påbörjade pappersexersisen vilket var betydligt krångligare än tex Rysslands. Gick från disk till disk, bytte även byggnad ett par gånger för att få en stämpel eller en signatur för att till slut vara klara efter någon timme, vi begav oss då till nästa myndighetshus för att få tillståndet att fota vilket gick betydligt snabbare och snart var vi tillbaka i hotellets säng för att vila ut solen, vi begav oss sedan iväg efter en god lunch och lämnade de vi lärt känna av de andra västerlänningarna bakom oss i Wadi Halfa.

Med mycket energi och ett stort sug på att starta cyklingen in i den stora öknen rullade ut på asfaltsvägen, vi kom dock bara ett par km innan en ny punktering för Patrik uppkom. Vi rullade cyklarna in bakom ett hus för att söka skydd i skuggan där vi snabbt bytte slang på Patriks framhjul för att sedan fortsätta färden söderut på ökenvägen. Vi trampade på och när vi nådde drygt fem km skrek Patrik till igen, “flat tyre, fuck!”. Vi rullade in cyklarna vid en husknut igen för att söka skydd i skuggan då vi inte hunnit utanför bebyggelsen för dessa punkteringar och dessa på framhjulet. Vi gick noga igenom fälgen och såg att fälgbandet inte låg perfekt på ett ställe och fixade till detta med lite tejp, vi skar även bort det röda band som Patrik envisats att ha på cykeln då vi ansåg att den förde med sig otur. Väl uppe på cyklarna tog Patrik täten, ingen punktering på ett par km, underbart! Patrik låg en bit framför medan Adam och jag samtalde medan vi cyklade då vi mötte en bil, helt plötsligt utan förvarning kommer en lastbil utan att vi hörde det bakom oss och passerar samtidigt som bilen, den snuddar vid min arm och vinddraget får mig att vingla till in in Adam och en krasch var ett faktum. Min ena fot fastnade i Adams framhjul vilket gav effekten att han flög av cykeln och ett par ekrar lossnade. Min fot klarade sig bra och Adam fick bara lite skrubbsår. Patrik hade inte sett detta så han var nu borta utom synhåll. Adam och jag hoppade nu upp på våra cyklar igen, men fick stanna efter ett par meter, Adams framhjul var vint och ur funktion och behövde lite reperation. Han lossade framhjulet och började byta ut en eker och försöka räta hjulet då Patrik rullar mot oss som ett frågetecken och undrade vad som hänt. Efter en stund beslutar vi oss för att Patrik och jag ska leta upp en lämplig plats att campa på och beger oss iväg. Hittar ett bra undangömt ställe någon kilometer bort där vi dumpar vår packning, jag cyklar tillbaka för att hjälpa Adam med han packning och ta honom till vår campingplats. Väl på plats fortsätter Adam att fixa sin cykel medan jag sätter upp tälten för att sedan påbörja matlagningen, spagetti, tonfisk och tomatsås tillsammans med lite bröd. Vi delade sedan på en ljummen öl som slank ner lätt. Vi hade nu cyklat hela 15 km med två punkteringar och en krasch vilket inte var den bästa start vi kunde önska oss i Sudan.

Vi gick upp någon timme efter soluppgången vilket senare visade sig vara en stort misstag. Adam fortsatte att skruva med och vi gav oss inte iväg förrän runt halv elva. Solen blev allt varmare där vi trampade fram på den relativt nya asfaltsvägen genom öknen. Efter drygt 30 km stannade vi och klunkade i oss vatten och disuterade vår situation. Vi kände oss redan matta av värmen, men ville lägga ytterligare ett par mil bakom oss, beslöt oss dock för att kolla runt efter lämpliga ställen att söka skydd från solen på medan vi cyklade. Efter dryga fem km trodde jag att jag såg i syne, jag såg stora dräneringsrör som gick under vägen och ropade på Patrik och Adam att stanna för att sekunden senare peka på rören. Vi rullade fram dit, gick ner och undersökte platsen. Kyla!!! Det var svalt i de tre rören med en diameter på ca en meter, vi alla tre tänkte på samma sak dvs siesta!

Vi lagade till lite pasta och tonfisk i vanlig ordning för att hälla på lite smaskig tomatsås. Vi rörde ihop allt och satte oss sedan i skuggan och slevade i oss allt från samma gryta. För att krydda till det lilla extra tog jag fram en paprika och en halv morot som vi delade på. Efter att jag vilat en stund gick jag upp till min cykel för att hämta min solcellsladdare, helt plötsligt såg jag tre bilar på vägen. En grön, en gul och en röd… Våra vänner från färjan med overlandersbilar körde mot mig och saktade in. Trodde först att jag såg i syne, men det var sant. De klev ut med stora smile och jag ropade på Adam och Patrik att komma ut. De stannade medan vi packade ihop vår utrustning och gav oss påfyllning av vårt vatten vilket vi var tacksamma för i värmen. Under stoppet de gjorde spelade de go hög musik vilket höjde stämningen en aning. När vi väl va klara så tackade vi dem och de åkte. Strax därefter fortsatte vi att cykla och klockan var då drygt fyra på eftermiddagen. Solen hade lagt sig en aning, men värmen var ändå påtaglig så vi var tvungna att stanna efter en och en halv timme i skuggan av ett berg. Kände att huvudvärken började komma vilket Patrik också gjorde så vi tog ett par resorb och drack en hel del vatten innan vi fortsatte efter någon timmes vila. Vi cyklade sedan in i solnedgången och mörkret kom sakta. Efter att ha cyklat ca 85 km kom vi fram till byn Ber där vi åt bruna bönor och bröd tillsammans med en pepsi var. Bruna bönor är något jag aldrig gillat, men denna måltid var behövlig. Minns tillbaka på när jag gjorde lumpen då man fick äta det man fick ute i fält, man behövde krafterna då som nu. Vi beslöt oss snart för att slå upp tälten där och övernatta. Väl inne i sovsäcken kändes det som om jag kokade inombords, svettades ordentligt i någon timme innan jag somnade och vaknade upp när solen sakta steg upp.

Vi packade snabbt ihop allt och gav oss iväg, stannade till efter några kilometer för en enkel frukost sedan fortsatte vi. Det kändes som om vi aldrig kom fram, de första 20 kilometrarna kändes som ett hårt spinningpass och vi stannade en stund för att pusta ut samt för lite vatten. Kände mig trött och seg i både skalle och kropp. Vi beslöt oss för att vi skulle cykla i vår egna takt och vi tryckte in våra hörlurar och trampade iväg, på nåt sätt så rullade kilometrarna iväg och snart hade vi cyklat drygt 60 km och var framme vid en by, glädjen var lika stor tröttheten. Vi skulle ta en lång paus så klockan var nämre tolv och solen i topp med sina otroligt varma strålar som brändes. Vi cyklade av asfaltsvägen och studsade fram genom byn tills vi kom fram till ett flertal män som satt och drack te.

Vi blev bjudna på te och bröd med bruna bönor i som var välbehövda efter all aktivitet. De bjöd även in oss för att vila och skydda oss från solen, vi fick en säng var vilket var underbart. Vi låg och vilade oss i ett par timmar innan vi lagade mat, pasta och tonfisk som vanligt förstås. Efter ytterligare någon timmes vila fortsatte vi att cykla till Abri där vi tog in på det enda hotellet som fanns i byn, ett rum med jordstampat golv, sängar som inte var de vackraste och elkablar hängandes löst in i kontakten, dock så var vi nöjda med det lilla och begav oss snart ner till Nilen för ett bad. Vi slängde oss i Nilens strömma vatten för att sedan tvätta oss rena, ett premiärdopp som var välbehövligt.det hade redan mörknat när vi började gå tillbaka till hotellet, lämnade snabbt av våra handukar för att sedan göra lite matinköp och äta en middag som bestog av egg, bröd och bruna bönor.

Morgonen därpå kom vi iväg lite sent och trampade på i gassande sol tills vi svängde in i en by efter ca 45 km där vi slog upp våra tält i skydd av ett träd. Barnen var nyfikna medan vi var trötta. Vi slummrade till en stund för att sedan laga lunch som vanligt, vi väntade ut värmen ett bra tag innan vi trampade vidare. Solen började gå ner och efter drygt 75 km totalt så var Patrik och jag ordentligt trötta, Adam hade funnit Coca Cola vilket han var övrlycklig för och köpte två var till oss. En energikick som behövdes skulle det visa sig. Med pannlampor började vi cykla mot Delgo som det skulle vara 28 km till, viker visade sig vara fel. Ibland så hade jag det svårt att veta om det gick uppför, nedför eller om det var plant, jag var helt slut! Efter att cyklat ca 115 km så var vi äntligen framme, dock fanns det inget hotell här och vi rullade in på polisstationen där vi fick slå upp våra tält och laga middag som bestod av nudlar för en gångs skull.

När jag la mig raklång på mitt liggunderlag kände jag tröttheten ut i fingertopparna, de senaste dagarna hade varit de tuffaste fysiskt i mitt liv tror jag. Hettan samt cyklingen tog både fysiskt och psykiskt. Tankarna föll lätt in på dem stora ökenfärden mellan Abu Dom och Khartoum, hur skulle denna etapp gå. En sträcka på 386 km utan byar vad jag kunde se på kartan, skulle få släpa med mig allt som behövdes för 3-4 dagar på cykeln. Minst 20 liter vatten räknade jag tyst för mig själv.

Vaknade upp innan solen gått upp för en längre cykeldag till Dongola, vi hann bara ett par km innan vi var uppe på asfaltsvägen där stora problem uppstår, Patriks cykel är i stort behov av lagas. Bakhjulet rullar knappt och vi börjar leta fel. Efter att ha lossat bakhjulet, tagit av kassetten bl a inser vi snabbt att detta inte lär bli fixat på plats och ser bara en utväg, lifta till Dongola. Innan vi börjar lifta så kommer de fyra polska cyklisterna som åkte med samma färja som oss. Först cyklade de polska killarna iväg och sedan Adam som vi skulle möta upp i Dongola. Efter en stunds liftande stannar en minibuss som är villiga att ta oss till Dongola, lokalt transportmedel. Vi tycker båda att det är lämpligt att ta bussen utan att veta den exakta kostnaden för kalaset. Vi sitter i plåtburken med cyklarna på taket och svettas. Efter ett par timmar så rullar vi in i staden, dock blev kalaset dyrare än vi trott. Det hela går på ca 200 sek totalt vilken vi betalar motvilligt samtidigt som det är skönt att komma fram och kunna fixa med cyklarna. Vi checkar in på ett billigt hotell för att sedan ta en tuktuk (liten taxi) till en myndighetsbyggnad för att regristrera oss.

Låg i sängen i Dongola och blickade både fram och tillbaka på resan. De dagar vi cyklat i Sudan har varit betydligt kämpigare än de i Egypten, viljan tog dock mig framåt, viljan att inte ge upp för tröttheten i kroppen. Framtiden ser lite annulunda ut än vad både jag och Patrik hade tänkt oss, det blir buss till Khartoun för att där försöka hitta reservdelar till hans cykel alternativt beställa dessa dit från Sverige. Under väntan funderar vi på att ta en buss till Port Sudan för lite dykning, kanske den bästa dykningen i röda havet vilket lockar oss då vi sparar in några dagar med buss nu. Hur det blir med dessa idéer lär vi märka inom snar framtid.

När morgonen sakta smög på oss packade vi ihop vår packning på cyklarna och sa hej då till Adam och begav oss till bussen. Vi lastade in allt i bagageutrymmet och snart satt vi på en buss till Khartoum. Känslan att åter sitta i en buss gav en återblick av mina gamla resor och varför jag bytt ut de fyra hjulen mot två. Känslan att vara instängd, inte kunna röra sig och att vara fast bakom en ruta kom snabbt. Fick även återblickar från de tidigare kilometrarna jag avlagt i Egypten och Sudan där dessa stora monstern dvs bussarna med AC, DVD och stora bekväma säten svept förbi mig medan jag cyklat. Nu satt jag åter där, men känslan av att åter sitta i cykelsadeln var stor. Bussen närmade sig den långa ökenvägen som gett mig olustiga tankar tidigare såg ut att vara enklare än den bilden jag haft i mitt huvud, 40 mil ren öken. Kartan hade inte varit riktigt ärlig mot oss då avstånden inte stämde till fullo. Detta berodde på att kartan visade den gamla grusvägen då vi cyklade på den nya sedan ett par månader asfaltsvägen som Kina har investerat och byggt i Sudan. Men i och med Patriks cykel såg vi inget annat val än att ta bussen vilket besparade oss några heta ökendagar.

När vi väl anlände till Khartoum ville de att vi skulle gå av vid första stoppet, vilket vi misstyckte. De hade redan dragit ut våra cyklar vilket resulterade i ett söndrig handtag på min cykel bl a. Väl inne med cyklarna hade en gubbe mage till att vilja ha 5 pund (ca 17 SEK) för att han lyft av och på cyklarna vilket vi inte betalade och idiotförklarade honom. Vi anlände sedan till slutdestination för bussen där vi gick av, visade mitt missnöje med att de hade haft sönder ena greppet för att sedan lasta på allt på cykeln. Målet nu var en camping vid den blå nilen. Vi började gå med cyklarna, frågade efter vägen vid ett flertal gånger. Vi gick i ca två timmar och minst 7 km när vi väl kom fram till The Blue Nile Sailing Club som vår camping hette. Patrik börjar genast skruva isär sin cykel och får hjälp av diverse andra killar som övernattar på campingen medan jag sätter upp tälten och fixar kall pepsi och en burgare var åt oss vilket vi senare smaskar i oss glupskt. Senare på kvällen spelar ett band på campingen vilket gav skön avkoppling för att sedan krypa in i tältet. Det var ändå rätt skönt att redan vara framme i Khartoum även om jag gärna ville cyklat den sista tuffa biten på ca 300 km (kartan visade fel märkte vi i bussen).

Dagen som går ägnar vi åt våra cyklar, rengör kedjor, kugghjul och smörjer dem. Patrik ägnar sin största del åt bakhjulet som inte fungerar på ett optimalt sätt, efter ett tag upptäcker han en spricka. Han får eventuellt byta ut hela hjulet vilket inte var en roande tanke. Cykeln måste göras i ett körbart skick och vi tar eventuellt bussen till Port Sudan medan vi väntar på delar om detta behövs vilket vi lär märka. När allt är fixat kommer vi fortsätta söderut mot det ökända landet Etiopien.

//Daniel

Glöm ej att kommentera!!!

Patriks blogg

• Kommande resa

  

• Statistik med cykel
  Tid på sadeln: 4,5 månader
  Antal länder: 6
  Cyklade kilometer: 3000 km
  Längsta distans på en dag: 130 km
  Snabbaste fart: 79 km/h
  Antal punkteringar: 1
• Tidigare resor

  

  

  

  

  

  

  

•